David Arill hade blivit glad om han vetat hur levande folkmusiken är nu

Jag har äntligen läst David Arills uppsats om Bondspelemän från Norra Bohuslän från 1918. Inledningsvis beskriver han folkmusikens ställning i sin samtid och han har inte så gott hopp om dess fortsatta levnad. Men trots det är han en flitig insamlare och upptecknare, vilket är roligt för oss som hundra år senare undrar vilka de gamla spelmännen var. Så levande beskrivningar av de bohuslänska artonhundratalsspelmännen som Arill har gjort har jag inte sett någon annanstans.

Arill levde 1893-1953 och var således endast ungefär 25 år när han skrev denna uppsats. Här följer inledningen på hans uppsats där han beskriver det rådande läget och hans prognoser om framtiden:

”Bondspelemännens tid är väl nu i det närmaste förbi, åtminstone i de trakter där den nya tiden helt dragit in. Det är blott en eller annan äldre person, som ägnar sig åt folkmusiken och som förstår att hantera fiolen och i den ser en kär vän. Det yngre släktet griper istället till handklaveret och vid baler och danstillställningar vill man hellre höra en modern dragspelman, som har Friarvalsen, Kostervalsen, Putte o. a. på sin repertoar, än lyssna till de gamla klassiska låtar, som bondspelemannen kan locka fram ur sin fiol. Man dansar inte heller gärna mazurka, vals och polkett, nej, fint ska det vara, och därför tar man boston och ”ånstep”. Allt mera sällan har bondspelemannen tillfälle att visa sin skicklighet. En följd av detta är, att hans konst dör ut med honom i hans trakt. Inte längre är det som förr, att han får någon lärjunge, som för hans danser och låtar till nästa generation. Den tid är förbi, då bondspelemannen bildade skola.

Låt vara att spelmanstävlingarna bidragit till att fästa allmänhetens uppmärksamhet vid den gamla folkmusiken och dess sista vapendragare, men det är nog otänkbart, att denna musik ska uppleva sin renässans. Tiden är inte sådan. Folkmusiken betraktas huvudsakligen som ett kuriosum, den blir beundrad men föga övad. Skall den få nytt liv, så blir det väl knappast bland allmogen. Där är nog dess saga all. Nu gäller det i främsta rummet att uppteckna så många av de ålderdomliga melodierna och visorna som möjligt. Det är en rik kulturskatt, som på så sätt räddas åt vårt släkte.

Med iver har detta insamlingsarbete bedrivits i flera år, och många dyrbara pärlor har man ryckt undan en förtidig förgängelse. Inte en dag för snart har detta skett. Med varje bondspeleman, som lägges i grav, nedmyllas alltid en rest av fädrens musikkultur, kanhända ofta en oersättlig förlust, ty varje gammal spelman har säkert något som inte är bekant för andra. När han så går bort, försvinner detta med honom. Mycket har, som sagt, gjorts för folkmusikens upptecknande, mycket återstår att göra; man får innerligt hoppas, att det verkligen blir utfört, medan tid är. Emellertid är det härvidlag en sak, som man i vårt land försummat, nämligen att fästa sig vid bondspelemännen själva. Musiken är det viktigaste, men hur mycket nytta skulle man inte kunna draga av dess utövare, ifall de utfrågades. Det är inte bara de gamla låtarne, som de bevarat. I de flesta fall träffar man hos dem också på historier och sägner, som de mer än många andra varit i tillfälle att höra. Det är ej blott musiken de tagit i arv efter den gamla tidens män utan ofta också åtminstone brottstycken av deras syn på tillvaron och företeelserna i vår värld. I många fall är det åtminstone så. F. ö. har mycket av den gamla tron spunnits omkring dessa människor. Man uppfattar dem som mystiska personligheter i förbund med goda eller onda andeväsen: näcken var varit deras läromästare, och ofta har man ansett dem trollkunniga, o. s. v. (Se t. ex J. Skar: Gamalt or Sätesdal, I, uppsatserna Spelemänner, s 125, och Tarkjell Aslaksson, s. 135)”

Tack vare Arill och andra ivriga insamlare och påhejare har vi nu massor av material att studera, levandegöra och jobba vidare kring. Tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *