Om att göra en låt av noter

Att göra låtar av noter har nog de flesta spelmän provat på, även om jag tror att de flesta låtar lärs på gehör. Jag tycker att det kan vara roligt att ta ut låtar efter noter av flera skäl – dels väcker man en ospelad låt till liv och kan sprida den vidare och dels får man chansen att göra låten till sin egen utan att påverkas av hur någon annan skulle tolkat noterna. Om jag lär mig en låt på gehör efter någon blir det ofta att jag spelar ganska likt den personen, vilket ju inte är fel i sig, men det blir mer spännande att själv försöka hitta hur man kan spela. Sedan är det förstås jättekul att få influenser från andra spelmän som försöker sig på låten. En häftig upplevelse är när jag har lärt mig en låt efter noter, lärt den vidare och sedan vid ett senare tillfälle spelar den igen tillsammans med den jag lärde låten till och därigenom får nya influenser till hur man kan spela!

Vissa låtar finns ju i flera uppteckningar och det kan man förstås använda när det är dags att levandegöra låten. Det faktum att vi har så många källor till stärkestadspolskan är, som jag brukar skriva, extra roligt och spännande. Det går antagligen att dra många slutsatser utifrån det, speciellt för de som är duktiga i ämnet. Jag har inte så mycket kunskap men försöker lite grann ändå 🙂

Jag har läst en skrift av Märta Ramsten där hon skriver just om att skapa en låt utifrån gamla noter. Märta Ramsten är verkligen en imponerande kvinna och tänka sig att hon har studerat detta 1984 och jämfört olika spelmäns tolkningar av låten! Sven Nyhus, som jag också imponeras av, har transkriberat spelmännens skivinspelningar och sedan har Märta placerat dem invid motsvarande övergaarduppteckning. Undrar om Sven Nyhus har lust att transkribera Niklas Larssons fonografinspelningar? 🙂

I fallet med stärkestadspolskan blir det ju att skapa en låt utifrån både gamla noter, en gammal inspelning och om man vill, de nutida inspelningar som finns. På sidan 26 står:

”Är det då möjligt att utifrån notbilden återskapa låten? Svaret blir både ja och nej. Naturligtvis kan vi inte få en polska som tecknades upp av Övergaard för hundra år sedan att låta som vid uppteckningstillfället. Men låten kan återskapas och göras levande på andra sätt, t. ex. genom en syntes av låtens karakteristika och samtida musikaliska uttrycksmedel. Det blir då fråga om ett nyskapande. Eller, som i våra exempel här, ett historicistiskt återskapande genom att använda en förvärvad musikalisk stilkänsla i tolkningar av låten, dvs. musikalisk fantasi parad med historisk insikt, kritiskt tänkande och känsla för »materialet».”

Många spelmän har liksom jag satt sig framför Övergaards noter och försökt skapa en låt. Troligen låter det inte som den ursprunglige spelmannen spelade och det är antagligen inte heller det som eftersträvas. Självklart tycker jag att man ska skapa sig sin egen version av låten men samtidigt är det intressant och spännande att gå tillbaka till källorna och göra jämförelser och se om det går att sluta sig till något eller få inspiration.

Jag tycker ofta att noterna ser simpla ut jämfört med hur låtarna låter. Jag minns så väl när jag såg noterna till en av mina favoritlåtar (en polska efter Skinnar Albin spelad av Kalle Almlöf på Lejsmelåtar) för första gången. Den såg så tråkig ut att jag ångrade att jag fått se noterna! Spelade man direkt efter noterna, t ex med hjälp av datorn, blev det förstås inte en så bra låt. Notskriften är i många fall inte tillräcklig utan det musikaliska måste också till och det är svårt att skriva ner.

Åter till Märtas artikel. Hon har tittat på flera olika spelmän som sagt, och tagit Marie Stensby som exempel för bohusmusiken (sidan 27):

”Marie använder uppteckningen som ett skelett. Applicerar på den ett spelsätt som hon tillägnat sig genom att lyssna på och spela med en del äldre spelmän i sina hemtrakter. Låten får sedan växa fram -»Det kanske tar ett år på en låt innan man är nöjd med den.» Det är inte så viktigt för henne att det låter som »förr», utan att det låter trovärdigt.”

Även de andra intervjuade spelmännen uttrycker liknande ståndpunkter. Det handlar om att med utgångspunkt i sina egna kunskaper och preferenser skapa en låt utifrån notbilden.

Ramsten radar upp ett gäng skivor där låtar från Övergaards uppteckningar har spelats in. Här följer de med bohusanknytning (citat från Ramsten men jag har fetmarkerat de låtar som är efter Niklas Larsson):

  • 1980 Gränslöst. ”Marie Stensby (f. 1959), Tanum, spelar 8 låtar upptecknade i Bohuslän(A2- EÖ61, A4- EÖ56, A6- EÖ13, A9- EÖ25, B1- EÖ57, B4- EÖ40, B7 – EÖ70, B11 – EÖ77). Hon spelar fiol, delvis solo, delvis i samspel med Per Gudmundsson. Flersträngsspel.”
  • 1982 Låtar från Kynnefjäll. ”Svarteborgs spelmanslag spelar 7 låtar upptecknande i Bohuslän och Dalsland (A6 – EÖ20, A7 – EÖ40, A11- EÖ56, B1- EÖ57, B5 – EÖ68, B11- EÖ13, B12 – EÖ14) Spelmanslag med enbart fioler. I några andra låtar på skivan används dragspel som ackompanjemang, men inte i dessa sju. Låtarna har arrangerats av lagets ledare, Lars Ahlberg. Ytterligare en låt upptecknad av Övergaard (EÖ65) spelas i stämspel av två spelmän (A12).”
  • 1985 Vildhonung. ”Groupa spelar 3 polskor upptecknade i Värmland och Bohuslän (A2 – EÖ10, A5 – EÖ208, B3 – EÖ236). Här har de folkmusikaliska gränserna flyttats ut och polskorna är arrangerade för instrument som är främmande i den »traditionella» folkmusikutövningen och man använder sig avelförstärkning. De in- strument som kommer till användning är viola d’amore, gitarr, slagverk och diverse blåsinstrument som flöjter, trumpet och saxofoner. Även om gruppen lånat musikalis- ka stildrag från många olika håll, t. ex.jazz och samtida populärmusik, håller den kvar många av de element som avses ge musiken en folkmusikalisk anknytning, t. ex. bordunspel.”

Av dessa har hon sedan valt ut några för jämförelse, men inga låtar efter Niklas Larsson. Om Marie Stensbys tolkning skriver Ramsten så här:

”Om vi lyssnar till/tittar närmare på Maries version av marschen (ex. 5b) märker vi att det ljuder tvåstämmigt genom nästan hela låten. Hon använder alla slags intervall från prim till oktav och för det mesta står en medljudande lös sträng för en av tonerna i intervallen. I takt 10 & 11, t. ex., tar hon dock dubbelgrepp. Om vi jämför hennes framförande med inspelningar av äldre spelmän från Bohuslän (t. ex. grammofonskivan »Visor och låtar från Bohuslän», Caprice CAP 1094) kan vi höra att de också använder en hel del bordunspel, men inte så genomfört som hos Marie.”

Här har alltså Ramsten jämfört med gamla inspelningar 🙂 Om värmlandsspelmannen Leif Stinnerbom skriver Ramsten så här:

”Där är bordunspelet helt genomfört – till 100 %. För att förstärka flerstämmigheten, att få polskan att låta fylligare, spelar han på en fiol av hardingfeletyp med resonanssträngar och med flakt stall som underlättar spel på flera strängar samtidigt. Han håller fiolen mot bröstet. Till skillnad mot Marie och Kalle använder han nästan uteslutande stora intervall, från kvint till oktav, i sitt bordunspel – och inga terser alls!”

När det gäller Niklas Larssons spel så kan man i inspelningarna av både fonografvalsen och stärkestadspolskan höra att han använder terser som dubbelgrepp. Han hade ganska flackt stall, ser man på foton. Han hade nog ingen fiol med resonanssträngar, men om han hade haft tillgång till en hade han kanske tyckt att det var roligt 🙂 Jag gillar det skarpt 🙂

Jag har själv inte koll på vilka ”dubbelgrepp” (ofta med lös sträng) som jag spelar men det var onekligen intressant att höra att Leif bara hade stora intervall i sina dubbelgrepp. Det kanske är ett medvetet stildrag från hans sida.

Avslutningsvis sammanfattar Ramsten på ett fint sätt hur noter, gehör och mediatradition hänger ihop idag. Texten funkar lika bra idag som för trettio år sedan.

”Den fem spelmän som här presenterats spelande Övergaard-låtar har medvetet valt denna repertoar, liksom de medvetet ägnar sig åt folkmusik i stället för jazz, rock, Mozart eller Beethoven. De är alla notkunniga men föredrar att lära sig låtar gehörsvägen och lär själva ut gehörsvägen. Detta gör att det framöver kommer att finnas spelmän som lär sig Övergaard-låtarna på gehör (s. k. muntlig tradition) och som då troligen också övertar de spelsätt som nu existerar – samtidigt som det naturligtvis kommer att finnas de som går direkt till uppteckningarna och gör sin tolkning. Gehörsinlärningen kan ske vid de många populära spelmanskurserna, men också – och kanske framför allt – via inspelningar på grammofon, från radion osv. Här möter vi alltså en ny form av tradering, en mediatradition om man så vill, en konsekvens av samtida teknologi. Denna mediaöverföring är en envägskommunikation (från givare till mottagare) i motsats till den gehörsinlärning som sker vid ”levande” möten mellan två eller flera spelmän (som inbegriper en ”feed-back”; jfr Ong 1982, s. 176). Men samtidigt bör vi vara medvetna om att det i vårt teknologiska samhälle sällan är fråga om inlärning från antingen skriftliga eller ljudande källor. Det handlar snarare om en syntes av flera traderingssätt (Bohlman 1988, s. 30). Detta växelspel kan ses som en viktig dynamisk kraft i ett levande musiksamhälle.”

Märta Ramsten är en hjälte!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *