Analys av fonografinspelning

För några dagar sedan pågick en spännande diskussion på Facebook i gruppen Svensk folkmusik om den bohuslänska spelmannen Artur Lundbergs spel och hur andra spelmän har tolkat det. Trevligt nog kom även Niklas Larsson upp på tapeten lite grann och den för mig nya bekantskapen Mats Johansson gjorde en närmast vetenskaplig analys av den ena polskan som finns inspelad med Niklas Larsson. Det är den som är en variant på Kåde Kari, EÖ21, och alltså inte Stärkestadspolskan, EÖ14. Det var verkligen kul att få lite ny input till lyssnandet!

Här följer Mats Johanssons inledande analys för den som missat tråden på Facebook:

Klipp från Facebook-gruppen Svensk Folkmusik, 13 januari 2015

Niklas Larsson ja, jisses vilken spelman. Länge sedan jag hörde detta, men ett desto trevligare återhörande. Jag har två polskor från serien Äldre Svenska Spelmän tillgängliga i hårddiskarkivet. Om jag startar med den ”enkla” (nr. 5 på disc 3) (NL1) så kan jag tänka mig följande kortanalys:

Generellt hör jag ett spel med en obönhörlig framdrift och en kompromisslös fokus på rytmiskt sväng. Detta är ett (äldre) spelsätt som återfinns i andra tidiga inspelningar från Västsverige (Carl Johan Andersson i Fristad, Västergötland är ett bra exempel). Vidare hör jag en närmast outtömlig nyans-/variationsrikedom, framför allt rytmiskt/artikulatoriskt och dynamiskt men också tonalt (detaljer kommer kanske senare om jag får tid).

Rytmanalytiskt kan följande punkter noteras (skall finkolla detta så småningom): Taktslagsmönstret är övervägande symmetriskt med en del mindre variationer (kortare och längre taktslag). På mikronivå följer variationerna (igen längden på taktslagen/takterna från ett takt-för-takt-perspektiv) ett typiskt (i alla fall enligt min forskning) mönster:

  1. De första och sista takterna i repriser/längre motiv är något längre än övriga takter. Ofta beror detta på att första taktslaget får en slags introducerande markering (detta kan lika gärna upplevas som en betoning men kan alltså ”egentligen” vara en förlängning av slaget). Det sistnämnda kan dock inte fastslås i NL1 eftersom taktslagen är överbundna vid reprisstart/-slut.
  2. Variationerna följer ”arkitekturen” i låten. Banalt uttryckt, när det samma kommer igen tar det lika lång tid att spela som det gjorde förra gången. Detta manifesterar sig på flera nivåer.
    1. Fraserna (som oftast går över minst 2 takter) har sin egen timing, vilket ofta resulterar i att angränsande takter har olika taktslagsmönster. I väldigt många polskor är t.ex. varannan trea en slags ”upptakt” (kort taktslag) medan nästa trea är en ”landningspunkt” i frasen (långt taktslag). Man kan också tänka sig melodifrasen som en motsvarighet till en talad mening, vilken kan ha en väldigt precis timing som inte är avsiktlig som just ett timingmönster. Om vi går tillbaka till musiken: det spelmannen framför är inte en serie med taktslag av olika men precis varaktighet men EN helhetlig melodisk-rytmisk-klanglig-dynamisk gest/fras som visar sig ha ett bestämt timingmönster först när någon får för sig att analysera dess tidsförhållanden.
    2. På den lägsta nivån, d.v.s. taktslaget, är det en tydlig koppling mellan taktslagets arkitektur och dess längd. T.ex., NL varierar mellan jämna och mer trioliserade åttondelspar, vilket resulterar i (ja resulterar i) kortare respektive längre taktslag.

Ett annat exempel är att taktslag som är kraftigt ornamenterade eller har många (fler än 3) underdelningar är längre än motsvarande taktslag utan dessa egenskaper. Detta har jag dock inte hunnit kolla i NL1. Så till slut: exakt hur dessa tendenser visar sig i NL1 återkommer jag till i nästa inlägg.

[Senare]

Nu har jag analyserat första genomspelningen i NL1 mer ingående (även om det fortfarande är ganska ytligt). Här är några ytterligare observationer och kommentarer, förhoppningsvis i en någorlunda vettig ordning:

I de allra flesta takter är tvåan längst. Ettan och trean är ungefär lika långa. Ett undantag är första takten i andrareprisens huvudtema/4-taktsmotiv där ettan är längst (jmf. vad jag skrev tidigare om hur första slaget i en längre fras ofta markeras, vilket resulterar i ett längre taktslag). Ett annat undantag är ”triol”sekvenserna i andra reprisen där tvåan ibland är lika lång som (men aldrig kortare än) ettan. En del låtar/inspelningar i kort etta-stil har också det här mönstret (kort-lång-kort), men i NL1 finns det i mina öron inte alls någon kort etta-känsla. Det blir (något) riktigare att tala om lång tvåa (jmf. modern Rättviks- eller Bodapolska), men också detta är missvisande. Tvåan är för kort (postar graf snart) för att ge stöd åt en sådan tolkning och framför allt är det inte den rytmiska känslan i spelet. Förklaringen är (enligt mig) istället att finna i en kombination av olika strukturella (uppbyggnaden av det melodisk-rytmiska materialet) och instrument- och spelstilsidiomatiska faktorer. Sagt med enklare ord, det faller sig naturligt att spela så här när utgångspunkten är aktuella melodifraser, rytmfigurer och stråkmönster. Lyssna på de två första takterna (inkl. repetitioner av samma fras): Här har vi det karakteristiska ”fallstråket” med ”lyftet” på tvåan på uppstråk (långt taktslag) och de ”upptaktiga treorna” (Rosén) (kort taktslag) i första takten, samt de jämna åttondelarna på ettan (kort taktslag) och ”landningen” i frasen på tvåan och trean (långa taktslag) i andra takten. Fortsättning följer.

Men tills vidare: här är en graf som visar taktslagstimingen i två versioner av det första 4-taktsmotivet. X-axeln är taktslag (de två sista är inte med då det rör sig om en lång ton/sammanbundna taktslag). Y-axeln är tid i millisekunder. Blå är version 1. Röd är version 2. Notera att de två versionerna följer varandra ganska tätt med undantag av det sista taktslaget (ettan i fjärde takten). I versionen med den längre ettan (röd) är det nämligen ett ornament som ”haltar till” ”triolen” medan det i blå är en rak triol.

NL1 motiv 1b

Publicerat med godkännande från Mats Johansson.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *