Svänget i Hogdal

Bild hämtad från Svänget i Hogdal på Facebook

Bild hämtad från Svänget i Hogdal på Facebook

Forskningsgruppen Mera Hogdal gav i våras ut häftet Svänget i Hogdal om traditionsmusiken i Hogdal och Lommeland, Strömstad. Det är ett gediget projekt med delvis extern finansiering och de har fått möjlighet att ta in flera experter i sitt arbete, bland annat Jonas Åkerlund, Mats Berglund och Göran Premberg.

På sidan två i häftet skriver de att de med uttrycket forskning menar ”fritt utforskande”. Ingen vetenskaplig ansats alltså, men det skulle nog vara ganska krävande.

Jonas Åkerlund skriver lite om vad han hör i inspelningarna, bland annat detta som vi också hör i inspelningarna med Niklas Larsson:

Ett typiskt mönster är att en fras tar sats i början och kvickar på mot slutet, för att sen ta ny sats in i nästa fas. … Ett generellt mönster är också att en tydlig betoning ofta föregås av ett kortare eller längre accelerando.

Det är spännande att det finns tempoangivelser på några av Jonas Åkerlunds uppteckningar. Jag samlar på sådana för tillfället 🙂

  • Brudmarsch: 90 slag/minut
  • Trippvals (”svenskvals”): 160, 180, 190 => medel 177 slag/minut
  • Polska (”polske”): 160, 140, 140 => medel 147 slag/minut

Karin Askberger refererar ett arbetsseminarium om Springdanstraditioner i Östfold och Bohuslän där spelmannen Folke Corneliusson (1938) spelade till Hans Broens (1933) dans. Karin skriver:

På ett märkligt vis jämnades oregelbundenheterna ut, det tycktes inte spela någon roll att vissa taktdelar trycktes ihop. Dansen hade gott flyt ändå.
– Förr sa man att ”dom dansade på melodierna”, kommenterade Mats Berglund efteråt.

Dans och musik lever i symbios. Till och med, som i de äldre Hogdalspolskorna, om det saknas en taktdel i låten, tycks allt lösa sig på naturlig väg i dansarnas kroppar.

Det låter bra, det!

Hans Broen dansade enligt egen uppgift så som han lärde sig av en femtio år äldre läromästare hemma i Rakkestad 1945. Folke Corneliusson menar att han spelade på samma sätt som spelades kring sekelskiftet 1900 i hans hemtrakter Hogdal. Artur Lundberg, Folkes läromästare, spelade till springdanser efter sin far så sent som på 1920-talet. Alltså var detta försök att sammanföra dansen och musiken hyfsat trovärdigt för hur det kunde ha varit för drygt hundra sedan. Det är svårt att veta hur detta kan jämföras med hur de dansade i Svarteborg på den tiden, men troligt är att det var på liknande sätt.

Initiativtagare till seminariet var Tone Eidsvold från Eidsiva Fylkeslag som forskat om springdansen i Östfold. Henne ska jag ta kontakt med vid tillfälle.

Avslutningsvis beskriver dansaren Kent Johansson springdansen från Norra Bohuslän mycket detaljerat. Han har en tempoangivelse med, 160-180. Stämmer ju bra med Niklas Larssons inspelning av stärkestadspolskan! Det är dock högre tempo än de polskor som Åkerlund klockat vid uppteckningstillfället.

Kent Johansson beskriver flera olika steg i dansen: treppvalssteg/svenskvalssteg, polskesteg medsols och motsols och övergångssteg. Vissa av dem är rekonstruerade i samarbete med fler experter. Här blir det ju intressant för detta ser jag även på dagens dansgolv när jag själv spelar. Så här skriver Kent:

… då spelmannen mest spelade ”treppvals/svenskvals” så dansades det ibland ”sprengedans” till detta. De som inte kunde/orkade dansade ”treppvals/svenskvals” till polskelåtarna

!!! Precis som idag 🙂

Under rubriken Dansen ger ett livligt intryck beskriver Kent just att spelmännen i norra Bohuslän spelade i ett hastigt tempo, som kunde ökas under kvällen. Man dansade med god svikt i knäna och kunde smycka ut dansen med spark mot taket, hjulningar, volter och fotsammanslagningar. Detta stämmer med Einar Övergaards beskrivning av det som han kallade Jössehärspolska och som han menade dansades i Bohuslän.

Kent anger även var han fått sina upplysningar från. Sånt ger ökad trovärdighet och jag gillar! Dessa danser dansades allmänt i norra Bohuslän fram till ca 1920, och de flesta uppgiftslämnarna var då i tjugoårsåldern. Det framgår även att flera av danserna även förekommit i närmast angränsade delar av Dalsland och Östfold och att även många låtar har varit samma. Även halling förekom här.

Tack Mera Hogdal för ert brinnande engagemang och fina och informativa häfte!

Hjälp med fonografvalsen från Anders Rosén

Jag har fått hjälp och värdefullt input av den betydligt mer erfarna spelmannen Anders Rosén med att lyssna på fonografvalsen. Dessutom har han givit sitt medgivande till att jag publicerar både hans uppteckning och kommentarer här på bloggen. Det gillar jag, för då kan fler intresserade ta del av dem och kanske kommentera här och bidra till diskussionen 🙂

Den stora skillnaden jämfört med min uppteckning är taktstreckens placering i första reprisen. Även Lars Ahlberg och Oleman håller med Anders så det är säkert jag som haft fel. Anders har beskrivit hur man kan tänka:

”Valsen är den som är svårast att teckna upp tycker jag. Om man bara hörde första reprisen med omtagning utan fortsättningen så skulle man ha svårighet att förstå rytmen, var taktstrecken ska sitta. Så man gör bäst i att utgå från andra reprisen för att komma in i rytmen när han tar om från början. På det sättet kom jag fram till det här resultatet.

Vaxrullen är skadad i början vilket inte är ovanligt med sådana. Därför är det bara skrap i stället för de första två taktslagen. Jag förmodar att han började låten som den spelas i fortsättningen på motsvarande ställen.

Den börjar med något som liknar polskerytm men avslutningen har samma rytm som andra reprisen. Tänk dig de två sista fjärdedelarna i första reprisen bundna — då har du ett regelrätt polskeslut.

Andra reprisen låter mer som vals men också där hänger slutet i luften eftersom den förväntade sluttonen uteblir. I stället landar man på första tonen i första reprisen. Jag skulle kunna tänka mig att ibland dra ihop fjärdedelarna i början av första reprisen för att leka lite till med den där effekten. Men som avslutning på det hela skulle jag göra precis som Niklas Larsson, låta den sluta i luften och inte ”göra vals” av den.

Allt det här gör att låten liksom vacklar mellan att vara polska och vals. Det kan t.o.m. vara så att den SKA var både och. Från Särna finns en dans dokumenterad som ”hambovals” men den är inte unik för den trakten. Jag har t.ex. hört den nämnas från Hälsingland också och därmed kan man dra slutsatsen att det var ett omtyckt sätt att dansa till vissa låtar ”på den tiden”, utan att det var så lokalbundet. Dansen går ut på att man dansar hambo (eller polska) i en repris och vals i den andra. Ordningsföljden kanske kunde variera, jag vet inte. Det här SKULLE kunna vara en låt till en sådan omväxlande dans. Annars passar den till något slags snabb trampvals, alltså ingen nigande vals. Trampvals eller trövals är i stort sett samma steg som tröpolska och det stämmer ju bra med låtens blandade karaktär.

Tempot här är högt uppdrivet, kanske FÖR högt. Spelmännen vid den där tiden brukade spela vals i ungefär tempot en takt per sekund, vilket också det är snabbt. Men här går det ännu fortare. Jag tror inte att de som dansar skulle få grepp om låten med det här tempot. Eftersom det är vaxrulle finns ingen bestämd uppspelningshastighet utan man kunde använda en stämpipa. som Laurell gör. för att ange i vilken hastighet man får tonen A. Men jag kommer ihåg att bröderna Tillman, när de hörde sin fars vaxrulleinspelningar, påpekade att han hade en stämgaffel med lägre A. Det betyder att om man spelar upp i en hastighet som ger 440 Hz för Laurells stämpipa så får man också ett lite för högt tempo. Och när LP’n med Laurellinspelningarna gjordes visste nog inte teknikerna att det skulle vara ett lägre A med en något lägre hastighet som följd. 440-A’et fanns inte på den tiden som norm. Det troligaste är att Laurells A motsvarade 435-438 Hz. Om det skulle ge en märkbar temposänkning jämfört med en uppspelningshastighet för 440 Hz vet jag inte. Troligen skulle det vara marginellt.

Hur som helst skulle jag rekommendera att man drar ner tempot i den här låten till en takt i sekunden (= tempo 180 bpm).

Fiolen är lågstämd men man hör på de lösa strängarna att tonarten är A-dur. Antagligen spelade Niklas Larsson med A-bas eftersom han intonerar G#på D-strängen lite lågt på ett typiskt sätt för ”gubbarna” när de bara stämde om fiolen halvt till A-låtar. Med överstämning (AEAE) skulle han säkert ha spelat det högre. Jag skulle spela den med överstämning, absolut. G-bas är uteslutet.

Jag lovar att Niklas Larsson hade ett rätt platt stall på sin fiol. Man hör det på hur han får med lösa strängar ”i förbifarten”. Han använder ofta E-sträng som bordun mot melodi på A-strängen.

Fin låt och bra och intressant spel!”

I Bohuslän kallas denna typ av vals för trippvals och jag har fått lära mig av lokala dansare att den dansas med paret stående mot varandra och man går med små snabba steg runt på varje taktslag.

Jag skulle också tro att tempot på inspelningen är snabbare än danstempo, även om det också ska vara högt. När det gäller polsketempot så har en annan spelman, som var Niklas elev, angivit några polskors tempo. Om det har jag skrivit här.

Det var kul att läsa Anders tankar om vals och polska. Oavsett hur det varit tidigare så funkar den till både och nu, för när jag spelar den till dans brukar folk vara osäkra och både vals och polska dansas..

Jag tror också att han hade ganska platt stall. Det kan man se på bilderna här.

En kommentar till angående dubbelgrepp från senare konversation:

”Det som man dock kan diskutera i min version är vilken som är melodin i mitten av andra reprisen, där han spelar dubbelgrepp. Jag har skrivit den nedre linjen som huvudmelodi, men det kunde lika gärna vara den övre. Jag har skrivit den nedre för det är mest vanligt när de här dubbelgreppen förekommer. Vi kanske kan säga att båda funkar lika bra och att man verkligen ska lära in att spela dubbelgreppen snabbt och lätt och med fin intonation.”

Här följer Anders uppteckning:

IMG_0203.PNG

Om att göra en låt av noter

Att göra låtar av noter har nog de flesta spelmän provat på, även om jag tror att de flesta låtar lärs på gehör. Jag tycker att det kan vara roligt att ta ut låtar efter noter av flera skäl – dels väcker man en ospelad låt till liv och kan sprida den vidare och dels får man chansen att göra låten till sin egen utan att påverkas av hur någon annan skulle tolkat noterna. Om jag lär mig en låt på gehör efter någon blir det ofta att jag spelar ganska likt den personen, vilket ju inte är fel i sig, men det blir mer spännande att själv försöka hitta hur man kan spela. Sedan är det förstås jättekul att få influenser från andra spelmän som försöker sig på låten. En häftig upplevelse är när jag har lärt mig en låt efter noter, lärt den vidare och sedan vid ett senare tillfälle spelar den igen tillsammans med den jag lärde låten till och därigenom får nya influenser till hur man kan spela!

Vissa låtar finns ju i flera uppteckningar och det kan man förstås använda när det är dags att levandegöra låten. Det faktum att vi har så många källor till stärkestadspolskan är, som jag brukar skriva, extra roligt och spännande. Det går antagligen att dra många slutsatser utifrån det, speciellt för de som är duktiga i ämnet. Jag har inte så mycket kunskap men försöker lite grann ändå 🙂

Jag har läst en skrift av Märta Ramsten där hon skriver just om att skapa en låt utifrån gamla noter. Märta Ramsten är verkligen en imponerande kvinna och tänka sig att hon har studerat detta 1984 och jämfört olika spelmäns tolkningar av låten! Sven Nyhus, som jag också imponeras av, har transkriberat spelmännens skivinspelningar och sedan har Märta placerat dem invid motsvarande övergaarduppteckning. Undrar om Sven Nyhus har lust att transkribera Niklas Larssons fonografinspelningar? 🙂

I fallet med stärkestadspolskan blir det ju att skapa en låt utifrån både gamla noter, en gammal inspelning och om man vill, de nutida inspelningar som finns. På sidan 26 står:

”Är det då möjligt att utifrån notbilden återskapa låten? Svaret blir både ja och nej. Naturligtvis kan vi inte få en polska som tecknades upp av Övergaard för hundra år sedan att låta som vid uppteckningstillfället. Men låten kan återskapas och göras levande på andra sätt, t. ex. genom en syntes av låtens karakteristika och samtida musikaliska uttrycksmedel. Det blir då fråga om ett nyskapande. Eller, som i våra exempel här, ett historicistiskt återskapande genom att använda en förvärvad musikalisk stilkänsla i tolkningar av låten, dvs. musikalisk fantasi parad med historisk insikt, kritiskt tänkande och känsla för »materialet».”

Många spelmän har liksom jag satt sig framför Övergaards noter och försökt skapa en låt. Troligen låter det inte som den ursprunglige spelmannen spelade och det är antagligen inte heller det som eftersträvas. Självklart tycker jag att man ska skapa sig sin egen version av låten men samtidigt är det intressant och spännande att gå tillbaka till källorna och göra jämförelser och se om det går att sluta sig till något eller få inspiration.

Jag tycker ofta att noterna ser simpla ut jämfört med hur låtarna låter. Jag minns så väl när jag såg noterna till en av mina favoritlåtar (en polska efter Skinnar Albin spelad av Kalle Almlöf på Lejsmelåtar) för första gången. Den såg så tråkig ut att jag ångrade att jag fått se noterna! Spelade man direkt efter noterna, t ex med hjälp av datorn, blev det förstås inte en så bra låt. Notskriften är i många fall inte tillräcklig utan det musikaliska måste också till och det är svårt att skriva ner.

Åter till Märtas artikel. Hon har tittat på flera olika spelmän som sagt, och tagit Marie Stensby som exempel för bohusmusiken (sidan 27):

”Marie använder uppteckningen som ett skelett. Applicerar på den ett spelsätt som hon tillägnat sig genom att lyssna på och spela med en del äldre spelmän i sina hemtrakter. Låten får sedan växa fram -»Det kanske tar ett år på en låt innan man är nöjd med den.» Det är inte så viktigt för henne att det låter som »förr», utan att det låter trovärdigt.”

Även de andra intervjuade spelmännen uttrycker liknande ståndpunkter. Det handlar om att med utgångspunkt i sina egna kunskaper och preferenser skapa en låt utifrån notbilden.

Ramsten radar upp ett gäng skivor där låtar från Övergaards uppteckningar har spelats in. Här följer de med bohusanknytning (citat från Ramsten men jag har fetmarkerat de låtar som är efter Niklas Larsson):

  • 1980 Gränslöst. ”Marie Stensby (f. 1959), Tanum, spelar 8 låtar upptecknade i Bohuslän(A2- EÖ61, A4- EÖ56, A6- EÖ13, A9- EÖ25, B1- EÖ57, B4- EÖ40, B7 – EÖ70, B11 – EÖ77). Hon spelar fiol, delvis solo, delvis i samspel med Per Gudmundsson. Flersträngsspel.”
  • 1982 Låtar från Kynnefjäll. ”Svarteborgs spelmanslag spelar 7 låtar upptecknande i Bohuslän och Dalsland (A6 – EÖ20, A7 – EÖ40, A11- EÖ56, B1- EÖ57, B5 – EÖ68, B11- EÖ13, B12 – EÖ14) Spelmanslag med enbart fioler. I några andra låtar på skivan används dragspel som ackompanjemang, men inte i dessa sju. Låtarna har arrangerats av lagets ledare, Lars Ahlberg. Ytterligare en låt upptecknad av Övergaard (EÖ65) spelas i stämspel av två spelmän (A12).”
  • 1985 Vildhonung. ”Groupa spelar 3 polskor upptecknade i Värmland och Bohuslän (A2 – EÖ10, A5 – EÖ208, B3 – EÖ236). Här har de folkmusikaliska gränserna flyttats ut och polskorna är arrangerade för instrument som är främmande i den »traditionella» folkmusikutövningen och man använder sig avelförstärkning. De in- strument som kommer till användning är viola d’amore, gitarr, slagverk och diverse blåsinstrument som flöjter, trumpet och saxofoner. Även om gruppen lånat musikalis- ka stildrag från många olika håll, t. ex.jazz och samtida populärmusik, håller den kvar många av de element som avses ge musiken en folkmusikalisk anknytning, t. ex. bordunspel.”

Av dessa har hon sedan valt ut några för jämförelse, men inga låtar efter Niklas Larsson. Om Marie Stensbys tolkning skriver Ramsten så här:

”Om vi lyssnar till/tittar närmare på Maries version av marschen (ex. 5b) märker vi att det ljuder tvåstämmigt genom nästan hela låten. Hon använder alla slags intervall från prim till oktav och för det mesta står en medljudande lös sträng för en av tonerna i intervallen. I takt 10 & 11, t. ex., tar hon dock dubbelgrepp. Om vi jämför hennes framförande med inspelningar av äldre spelmän från Bohuslän (t. ex. grammofonskivan »Visor och låtar från Bohuslän», Caprice CAP 1094) kan vi höra att de också använder en hel del bordunspel, men inte så genomfört som hos Marie.”

Här har alltså Ramsten jämfört med gamla inspelningar 🙂 Om värmlandsspelmannen Leif Stinnerbom skriver Ramsten så här:

”Där är bordunspelet helt genomfört – till 100 %. För att förstärka flerstämmigheten, att få polskan att låta fylligare, spelar han på en fiol av hardingfeletyp med resonanssträngar och med flakt stall som underlättar spel på flera strängar samtidigt. Han håller fiolen mot bröstet. Till skillnad mot Marie och Kalle använder han nästan uteslutande stora intervall, från kvint till oktav, i sitt bordunspel – och inga terser alls!”

När det gäller Niklas Larssons spel så kan man i inspelningarna av både fonografvalsen och stärkestadspolskan höra att han använder terser som dubbelgrepp. Han hade ganska flackt stall, ser man på foton. Han hade nog ingen fiol med resonanssträngar, men om han hade haft tillgång till en hade han kanske tyckt att det var roligt 🙂 Jag gillar det skarpt 🙂

Jag har själv inte koll på vilka ”dubbelgrepp” (ofta med lös sträng) som jag spelar men det var onekligen intressant att höra att Leif bara hade stora intervall i sina dubbelgrepp. Det kanske är ett medvetet stildrag från hans sida.

Avslutningsvis sammanfattar Ramsten på ett fint sätt hur noter, gehör och mediatradition hänger ihop idag. Texten funkar lika bra idag som för trettio år sedan.

”Den fem spelmän som här presenterats spelande Övergaard-låtar har medvetet valt denna repertoar, liksom de medvetet ägnar sig åt folkmusik i stället för jazz, rock, Mozart eller Beethoven. De är alla notkunniga men föredrar att lära sig låtar gehörsvägen och lär själva ut gehörsvägen. Detta gör att det framöver kommer att finnas spelmän som lär sig Övergaard-låtarna på gehör (s. k. muntlig tradition) och som då troligen också övertar de spelsätt som nu existerar – samtidigt som det naturligtvis kommer att finnas de som går direkt till uppteckningarna och gör sin tolkning. Gehörsinlärningen kan ske vid de många populära spelmanskurserna, men också – och kanske framför allt – via inspelningar på grammofon, från radion osv. Här möter vi alltså en ny form av tradering, en mediatradition om man så vill, en konsekvens av samtida teknologi. Denna mediaöverföring är en envägskommunikation (från givare till mottagare) i motsats till den gehörsinlärning som sker vid ”levande” möten mellan två eller flera spelmän (som inbegriper en ”feed-back”; jfr Ong 1982, s. 176). Men samtidigt bör vi vara medvetna om att det i vårt teknologiska samhälle sällan är fråga om inlärning från antingen skriftliga eller ljudande källor. Det handlar snarare om en syntes av flera traderingssätt (Bohlman 1988, s. 30). Detta växelspel kan ses som en viktig dynamisk kraft i ett levande musiksamhälle.”

Märta Ramsten är en hjälte!

Hogdalsmusiken i lokaltidningen

Idag hade Bohusläningen en fin artikel om samtalet om hogdalsmusiken som ägde rum förra söndagen. Jag hittade inte artikeln på nätet så jag vågar inte lägga ut texten här, men en liten bild går nog bra:

Man kan läsa e-tidningen gratis i sju dagar så om intresse finns kan artikeln läsas där några dagar framöver.

Samtal om hogdalsmusiken

Nolhôttarnas folkdanslag och Forskningsgruppen har kallat till ett Samtal om hogdalsmusiken söndagen den 3 mars. Ett fantastiskt initiativ som inspirerar! De båda spelmännen Jonas Åkerlund och Lars Ahlberg ska föreläsa om och visa vad som utmärker musiken från Hogdal och Lommeland. Allmänheten är välkomna!

Söndagen 3 mars
kl 14.00 – ca 18:45
Hogdals bygdegård

Ladda ner inbjudan som pdf:
Samtal om Hogdalsmusiken

Några hållpunkter som Jonas kommer att beröra:

  • Vad är utmärkande för hogdalsmusiken? Särprägel? Jämfört med närliggande musik i exvis Östfold? Jämfört med andra dialekter i landet?
  • Finns olika polsketyper i området? Jämförelse med exvis Västerdalarna.
  • Noter eller gehör? Skriftlig eller muntlig tradition. Berätta om skillnader, t ex i spelsätt. Vad säger forskningen? Hur arbetar du när du tecknar ner musik som är assymmetrisk etc?
  • Dansfilmen – vilka associationer den väcker. Ev ett par som dansar springdansen från Lommeland till Folkes spel?
  • Betydelsen av kulturarv för samhällsutvecklingen. Hur bevaras? Hur brukas? Hur lever det vidare?
Lars Ahlberg kommer att berätta om den lokala spelmanstraditionen.
(Min första tanke är givetvis att detta vore superintressant att göra med svarteborgslåtarna! :))

Spelstuga i Göteborg

Igår höll jag i en spelstugaFolkmusikkaféet Allégården i Göteborg. Det var bohusläntema och riktigt kul!

Flera av deltagarna hade spelat en del bohuslänskt innan, bland annat i Ranrike spelmän, så några låtar kunde vi gemensamt fast i olika versioner.

Jag har i första hand låtarna efter min pappa, och i andra hand efter Bokenäsets Ådra.

Vi spelade Gustavsbergarn efter Maria Sohlberg, schottisen Chokela och bullar, en polkett, skänklåten efter Niklas Larsson (Rättnå kommer gröten in) och Kalle Nybas vals efter Niklas Larsson. Innan vi spelade den senare passade jag på att spela upp fonografinspelningen med Niklas Larsson själv — det är kul tycker jag 🙂

Kombinera källor

Jag försöker ju ägna mig åt lite amatörforskning och skriver lite om det här på bloggen. För att komma ihåg och för att få en dialog med likasinnade.

Förutom att prata med folk och lyssna på inspelningar är det väldigt trevligt att läsa böcker och häften. Jag gillar verkligen att kombinera de olika källorna också, för att förhoppningsvis uppnå en större helhet. Här satt jag i soffan och trivdes 🙂

20110527-071946.jpg

Workshopar med tema Niklas Larsson

Två söndagar de senaste veckorna har jag hållit i workshopar à tre timmar med tema Niklas Larsson i föreningen Bokenäsets Ådra. Det har varit väldigt roligt och givande för mig, och förhoppningsvis även för deltagarna 🙂

Upplägget har varit så att jag har tagit med mig inspelningar med Niklas Larsson själv samt uppteckningar ur övergaardsboken och Svenska Låtar och så har vi pratat, diskuterat, jämfört, lyssnat och spelat. Vi har både spelat låtar som vi har i repertoaren sedan tidigare och försökt att lära oss EÖ10 och EÖ11.

De som kom på workshoparna har alla massor med intressant kunskap om folkmusiken i Bohuslän, så det har verkligen varit ett givande och tagande. Och inspirerande!

De fem inspelningarna är ju guldgruvor när det gäller att förstå vad som karaktäriserade Niklas spel. De finns utgivna på en CD som finnas att köpa hos Svenskt visarkiv.