Polskans historia

Den eminente spelmannen, numera guldspelmannen, Magnus Gustafsson, har efter flera decenniers studier nu i höst gett ut verket Polskans historia i form av en doktorsavhandling vid Institutionen för kulturvetenskaper vid Lunds universitet. Disputationen är idag!

Helt otrolig bok på 926 sidor där han bland annat går igenom

  • omfattande bakgrund till den tidigare polskaforskningen i Norden, Baltikum och Polen
  • spelmansböcker inkl repertoarinnehållet i 800 svenska handskrivna notböcker samt en geografisk, historisk och social kontext till dem och speciellt Petter Dufvas notbok
  • polskans historiska bakgrund, utbredning och besläktade former samt utveckling från 1500- till 1900-talet
  • teorier och metoder för systematisering av polskor samt ett nytt förslag till typologi över den svenska polskan
  • melodierna i Petter Dufvas notbok med motivanalys, besläktade former, likhetskodning, historisk översikt

Jag ser lite likheter med mina försök till sammanställningar (t ex här) men det är förstås inte i samma universum.

Respekt, Magnus Gustafsson! 

Boken finns att beställa t ex på Smålands musikarkiv och avhandlingen kan även läsas här.

Beskrivning av musik och dans kring 1840

Axel Emanuel Holmbergs bok Bohusläns historia och beskrifning gavs ut i tre delar 1842-1845. Varbergs bibliotek kunde snabbt fixa fram den och jag tar mig friheten att citera ett längre stycke ur boken. Eftersom den är ungefär 150 år gammal kanske det mesta av upphovsrätt har försvunnit?

Jag har skrivit av texten, så det är troligt att några felstavningar finns kvar, eftersom jag inte har så bra koll på artonhundratalets skriftspråk.

Njut av den vackra texten!

Med sin liflighet äger Norr-Bohuslänningen en medfödd lust och fallenhet för musik, hvilka icke så tydligt framstå hos folket söderut, som derföre gerna ser ”Håttespelmän” vid sina gillen. På sina sjöresor medför gerna Håtten sin fiol, och om han just icke är någon Ole Bull, så utmärker han sig likväl för sitt lifliga föredrag och sin nitälskan för konsten. Hans musik är ett uttryck af hans eget lynne, glad och lefvande. Föröfrigt har hvarje socken i länet sina ständiga barder. Det musikaliska instrument, som här allmännast nyttjas, är Fiol, af Håtten kallad Fela (af det gamla Fiddla), och om han är god, Bålfela. Klarinett höres mera sällan.

För sång deremot tyckes folket i allmänhet icke äga någon lust. Utom i skogarne af vallhjonen, och på stranden av fiskare, som draga vad, höres sällan någon sång ute. Emedan orgelverk endast finnas i städerna och i ett par landskyrkor, men uti de andra ersättas av bondklockare, som låter höra alla stämmor utom vox humana och, aldrig examinerade, extemporera melodierna till varje vers, kan kyrkosångens beskaffenhet lätt inses. 
Dans deremot älskar Bohuslänningen med passion, och rör sig deruti i allmänhet med ledighet och behag. Sjelfva ålderdomen tvekar icke att i svängande lust påminna sig gladare år, och hinner sällan så långt i stadga, att den fördömer ungdomens glädje, sedan den sjelf vuxit ifrån densamma.
De mest omtyckta dansar äro: Vals, Polska, Galopade, eller, såsom den ock kallas: Skottsk- eller Hoppservals. Polskan, liknande Jössehäradspolskan i Vermland, dansas på ett för Bohuslänningen eget sätt, utstyrd med hvarjehanda luftsprång, vridningar och stampningar med mera, samt går i Håttebygden med en rasande fart, som mer än en gång vållat blodstörtning och döden, men är, det oaktadt, behagfull och skön att åse, såsom det omisskänneligaste uttryck af det raska folkets vighet och lefnadslust. En sannskyldig virtuos tillhör det att under dansen, stödd på sin skönas armar, kasta båda fötterna i taket.
På några ställen i södra skärgården har den löjliga Menuetten bibehållit sin rang af högtidsdans; karlarne hafva derunder hattarne på. Galopaden hörer företrädesvis till skogsbygden. Engelskan eller Tremänningen dansas gerna af de sjöfarande. Men Bohuslänningen äger också en egen nationaldans, Fiskardansen, hvilkens namn angifver stranden och skärgården såsom dess hembygd. Med undantag af ”Väfva Vadmal”, är denna den enda dans, som föreställer en yttre handling. Den afbildar dörjning på is, och utföres af tre personer, av vilka en (fiskaren) figurerar emot de båda andra (fiskköparne). Den figurerandes krumsprång och gester skola föreställa huru han hugger hål i isen, agnar kroken, rycker på dörjen och drar upp fisken, under det han slår armarne och klagar öfver köld med mera, samt spörjer den, emot hvilken han figurerar, hvad sorts fisk han åstundar. Då denne besvarat frågan, erhåller han af den dansande en kindpust eller en så kallad ”munfisk”; kan han då afvärja slaget och istället traktera den förmente fiskaren med ett sådant, så måste denna försöka sin lycka emot den tredje i leken. Träffar åter slaget, måste den, som erhållit det, fram att figurera på samma sätt. Denna dans, hvilken då den utföras af öfvade personer, är löjlig att påse, föranleder ofta ledsamma uppträden, emedan ”fiskarne” icke sällan äro så dugtiga, att näsa och mun springa i blod, och ett allmänt slagsmål blir ofta sista turen i fiskardansen.
På kustlandet brukas en annan dans, Sexlingen, hvilken troligen äfven är egendomlig för Bohuslän. Den utföres av tre par, hvilka korsvis löpa om hvarandra på ett sätt, som lättare låter sig ses än beskrifvas. Dansen går i början sakta, men sedan med en stormande hastighet. Musiken dertill är en sammansättning af menuett och polska.
Bohuslän torde ock numera vara den enda provins i riket, der Hallingen dansas. Denna solodans, hvilken egentligen lär förskrifva sig från Hallingdalen i Norge, utföres af en karl och fordrar mycken styrka och vighet; till densamma hörer att dansa på händerna, kasta hjul, samt att, sittande på ena hälen, med det andra benet framsträckt, hastigt och efter takt omskifta ben, hvilket är det svåraste partiet i hela dansen. Den dansas likväl sällan.
Ringdansar finnas i allmänhet af flera slag, utan att dock egentligen höra till danslekar. De tillgå i allmänhet så, att sällskapet dansar i en stor ring och inom denna dansa flera par. Reglorna för dessa pars bildande äro omvexlande. Under dansen afsjunges ett slags polska. Orden och melodierne äro flerahanda.
De förr af allmogen så älskade Lekar, af hvilka vi till de flesta kunna söka en historisk anledning, hafva på sednare tiden blifvit alldeles aflagda. Endast vid ståndspersonernas julnöjen träffa vi dessa gamla, roliga bekanta; men ingen af dem är nog märklig, för att här kunna beskrifvas.

Meningen ”Emedan orgelverk endast finnas i städerna och i ett par landskyrkor, men uti de andra ersättas av bondklockare, som låter höra alla stämmor utom vox humana och, aldrig examinerade, extemporera melodierna till varje vers, kan kyrkosångens beskaffenhet lätt inses. ” var lite svårtolkad, så om någon förstår vad ”examinerade, extemporera” betyder så är jag tacksam för förklaring 😉

Larssons familj

Ett barnbarns barnbarn till Niklas Larsson kontaktade mig och frågade om en låt 🙂 Så kul att kunna bidra lite! Det ger så mycket tillbaka att ha denna bloggen.

Jag frågade mina släktforskande vänner och fick snabbt svar med en familjedatasammanställning. En förenklad version följer här.

Niklas (Nikolaus) Larsson
 född 29/12 1857, död 16/6 1949

gifte sig 21/2 1879 med

Augusta Mathilda Johansdotter från Naverstad
, född 5/6 1855, död 8/5 1941

Barn

Emma Josefina Nikolausdotter 
född 23/7 1879, död 10/4 1884

Palm, Eva Justina, f. Nikolausdotter
född 30/7 1881, död 18/8 1965 i Påstigen

Carl August Larsson född 
2/1 1884, död 7/2 1949 i Säm, Nedre Västergård, Tanum

Ernst Julius Larsson
 född 6/7 1886, död 4/11 1980 i L. Höggeröd, Ljungskile

Adamsson, Emma Josefina, f. Nikolausdotter född 10/11 1888, död 4/10 1960 i Uddevalla

Haglund, Alma Maria, f. Nikolausdotter
 född 15/11 1891, död 3/1 1977 i Skärvhem, Dingle

Som småbarnsförälder funderar man ju över det fruktansvärda att ens förstfödda bara hinner bli fyra år. När fyraåringen Emma Josefina dog hade familjen även en snart-tre-årig dotter, Eva Justina, och en tremånaders son, det vill säga två barn i mina barns ålder. Usch och fy för den höga barnadödligheten förr i tiden.

Det är denna tvåårings barnbarnsbarn som kontaktade mig. Hon skrev att Niklas spelade en brudmarsch från Bullaren på Eva Justinas sons bröllop. Oftast hade nog spelmännen bara en brudmarsch som de använde vid bröllop så det är troligt att det var EÖ62. Den spelade min pappa när jag gifte mig 🙂

Hos familjen bodde även Niklas pappa Lars Christiansson som föddes 1824, blev änkling 1889 och dog sedan år 1900. Han var backstugusittare enligt husförhörslängden och utfattig.

Spelmanstäflan 1918

Sommaren 1918 var det spelmanstävling i Lysekil i samband med hembygdsfest och jag fick ett utdrag ur Lysekilsposten från 26 juni samma år av min pappa. Vad roligt med en direktrapport!

Rapporten är senare återgiven av Hjalmar Hammarqvist som en tillbakablick, troligen i i Uddevalla Folkdansgilles tidskrift Draggen. Kanske är det Göte Lundberg som har skrivit artikeln. Det är svårt att tolka utifrån sammanhanget. Här kommer den i alla fall:

Spelmanstäflan

som kom närmst på programmet följdes gifvetvis med allra största intresse. De deltagande spelmännen voro Niklas Larsson, Liane, Anton Andersson, Strömstad, Severin Olsson, Tuntorp, och Wilhelm Hermansson, Kolvik, Bokenäs.

Först uppträdde Anton Andersson, förr boende på Blåskog i Skee. Anton i Blåskog har en sommar tillika med numera aflidne Albert i Dingle uppträdt på Skansen i Stockholm. Vädret var emellertid icke lämplig för en spelmanstäflan på stränginstrument. Visserligen sutto spelmännen på balkongen till Strandhotellet, men luften var rå och inverkade på strängarna. Andersson verkade en smula nervös och musiken fick icke riktigt någon kläm. Han spelade först Karl XII:s vals, så benämnd efter ett par bondbröllop Kung Karl bevistade i norra Bohuslän då han var på väg till Norge. Därefter spelade han Schönbergs vals, gökpolka, engelska eller tretakt, vidare en låt tolkande en flicka som vallat bort kossan samt till sist en polkett.

Som andre man uppträdde Niklas Larsson på Liane i Svarteborg, hvilken i fjol erhöll pris vid spelmanstäflingen i Munkedal. Han spelade först Stenbockens vals, därefter en polska, ”Hin håles polska”, om hvilken sägnen förmäler att ”hin håle” dansade ihjäl sig på, sedan gammal brudmarsch, Stärkestan’s vals, Karl Lybas vals och till sist Kåre Karins polska.

Efter Larsson uppträdde Wilhelm Hermansson i Kolvik, Bokenäs. Han spelade först polska från Bokenäs och därefter tre valser från samma socken.

Den fjärde täflande, herr Severin Olsson, Finntorp, skulle nu låta höra sig, men då väderleken började visa sig alltmer onådig förkunnades en paus i spelmanstäflingen. En del av publiken skyndade till utställningen och en annan till Reginabiografen dit festbiljetten berättigade till inträde. I detta sammanhang kan vara lämpligt att från häradsskrivare Kleberg och utställningskomiterade framföra ett hjärtligt tack till Reginabiografens ägare hr G.A. Törnvall för det mer än vänliga tillmötesgåendet att gratis låta hembygdsfestens och utställningens publik få bevista dessa föreställningar till hvilka film rekvirerats enkom för utställningspubliken.

Kl half 5 samlades man åter framför Strandhotellets balkong hvarifrån hr Severin Olsson nu lät höra några gamla låtar. Herr Olsson torde nog vara en af Bohusläns skickligaste bondspelmän, om han nu strängt taget kan räknas till denna kategori då han ju jämväl spelar direkt från noter. Här förekom dock endast gehörsmusik. Hr Olsson spelade två af Neckens valser, samt en vals benämnd Möllerguten, fyra polskor, däraf en benämnd Snickarepolskan från 18(3/8?)4, en kallad Visselpolskan samt en polska från Dalsland, vidare Bohusläns marsch och till sist en slutmarsch.

Den som jag tycker är mest spännande är Niklas Larson 🙂 Flera av låtarna vet jag vilka de är, men inte Stärkestans vals. Jag har inte studerat valserna så mycket ännu eftersom det finns så många. Någon som vet vilken låt det är?

Larssons tävlingsbidrag var alltså följande:

  • Stenbockens vals
  • Hin håles polska – kan det vara EÖ17?
  • Gammal brudmarsch – kan det vara den som finns upptecknad av Övergaard?
  • Stärkestan’s vals
  • Karl Lybas valsKalle Nybas vals
  • Kåre Karins polskaEÖ21

David Arill hade blivit glad om han vetat hur levande folkmusiken är nu

Jag har äntligen läst David Arills uppsats om Bondspelemän från Norra Bohuslän från 1918. Inledningsvis beskriver han folkmusikens ställning i sin samtid och han har inte så gott hopp om dess fortsatta levnad. Men trots det är han en flitig insamlare och upptecknare, vilket är roligt för oss som hundra år senare undrar vilka de gamla spelmännen var. Så levande beskrivningar av de bohuslänska artonhundratalsspelmännen som Arill har gjort har jag inte sett någon annanstans.

Arill levde 1893-1953 och var således endast ungefär 25 år när han skrev denna uppsats. Här följer inledningen på hans uppsats där han beskriver det rådande läget och hans prognoser om framtiden:

”Bondspelemännens tid är väl nu i det närmaste förbi, åtminstone i de trakter där den nya tiden helt dragit in. Det är blott en eller annan äldre person, som ägnar sig åt folkmusiken och som förstår att hantera fiolen och i den ser en kär vän. Det yngre släktet griper istället till handklaveret och vid baler och danstillställningar vill man hellre höra en modern dragspelman, som har Friarvalsen, Kostervalsen, Putte o. a. på sin repertoar, än lyssna till de gamla klassiska låtar, som bondspelemannen kan locka fram ur sin fiol. Man dansar inte heller gärna mazurka, vals och polkett, nej, fint ska det vara, och därför tar man boston och ”ånstep”. Allt mera sällan har bondspelemannen tillfälle att visa sin skicklighet. En följd av detta är, att hans konst dör ut med honom i hans trakt. Inte längre är det som förr, att han får någon lärjunge, som för hans danser och låtar till nästa generation. Den tid är förbi, då bondspelemannen bildade skola.

Låt vara att spelmanstävlingarna bidragit till att fästa allmänhetens uppmärksamhet vid den gamla folkmusiken och dess sista vapendragare, men det är nog otänkbart, att denna musik ska uppleva sin renässans. Tiden är inte sådan. Folkmusiken betraktas huvudsakligen som ett kuriosum, den blir beundrad men föga övad. Skall den få nytt liv, så blir det väl knappast bland allmogen. Där är nog dess saga all. Nu gäller det i främsta rummet att uppteckna så många av de ålderdomliga melodierna och visorna som möjligt. Det är en rik kulturskatt, som på så sätt räddas åt vårt släkte.

Med iver har detta insamlingsarbete bedrivits i flera år, och många dyrbara pärlor har man ryckt undan en förtidig förgängelse. Inte en dag för snart har detta skett. Med varje bondspeleman, som lägges i grav, nedmyllas alltid en rest av fädrens musikkultur, kanhända ofta en oersättlig förlust, ty varje gammal spelman har säkert något som inte är bekant för andra. När han så går bort, försvinner detta med honom. Mycket har, som sagt, gjorts för folkmusikens upptecknande, mycket återstår att göra; man får innerligt hoppas, att det verkligen blir utfört, medan tid är. Emellertid är det härvidlag en sak, som man i vårt land försummat, nämligen att fästa sig vid bondspelemännen själva. Musiken är det viktigaste, men hur mycket nytta skulle man inte kunna draga av dess utövare, ifall de utfrågades. Det är inte bara de gamla låtarne, som de bevarat. I de flesta fall träffar man hos dem också på historier och sägner, som de mer än många andra varit i tillfälle att höra. Det är ej blott musiken de tagit i arv efter den gamla tidens män utan ofta också åtminstone brottstycken av deras syn på tillvaron och företeelserna i vår värld. I många fall är det åtminstone så. F. ö. har mycket av den gamla tron spunnits omkring dessa människor. Man uppfattar dem som mystiska personligheter i förbund med goda eller onda andeväsen: näcken var varit deras läromästare, och ofta har man ansett dem trollkunniga, o. s. v. (Se t. ex J. Skar: Gamalt or Sätesdal, I, uppsatserna Spelemänner, s 125, och Tarkjell Aslaksson, s. 135)”

Tack vare Arill och andra ivriga insamlare och påhejare har vi nu massor av material att studera, levandegöra och jobba vidare kring. Tack!

För 75 år sedan

I dagens Bohusläningen fanns ett litet intressant klipp från 8 augusti 1938 under rubriken För 75 år sedan:

Det var folkfäst på Skansberget i går. Anordnare var Bohusläns Spelmansförbund som förlagt sin årligen återkommande spelmansstämma hit och samtidigt ordnat med en del andra förnöjelser i den hedervärda stilen med gammeldanser, sång och fiolmusik i långa banor.
På Skansberget avgjordes spelmanstävlingen som samlade en publik på några hundra personer. På bilden spelar guldmedaljören och tävlingarnas nestor Niklas Larsson, 80 år fyllda, från Dingle, upp en ”Näckpolska”.

 

Där fanns en fin bild också, men den vågar jag inte lägga upp här utan att fråga.

Jag har tidigare kontaktat Bohusläningen för att se om det gick att söka i deras arkiv efter Niklas Larsson. Jag fick inget svar men jag provar igen.

Albert Fossums och Bohusläns spelmansförbunds jubiléum

I lördags firade Bohusläns spelmansförbund sitt 80- eller 40-årsjubiléum och Albert Fossums 150-årsjubiléum i Munkedals Folkets hus. Nyckelharpspelmannen Pernilla Stendahl hade kurs med låtar efter Albert Fossum och Lars Ahlberg höll ett imponerande föredrag med bildspel om Albert Fossum innan Svarteborg spelmanslag spelade en konsert med låtar efter densamme.

Lars visar foto av Fossum

Lars visar foto av Fossum

En mycket värdefull kväll för oss som är intresserade av den lokala kulturhistorien!

Albert Fossum & Lars Åhs underhöll för hundra år sen

8 juli 1911 skrev lokaltidningen Bohusläningen om Albert Fossum och Lars Åhs 🙂 Jag har inte tänkt på att man kan kika i lokaltidningen för att ta del av kulturhistoria, men det vore ju jättekul att söka lite i arkiven!

Bohusläningen brukar ha en liten notisruta med gamla artiklar, och för några dagar sedan publicerade de följande drygt hundra år gamla text:

En treflig afton beredde bygdemännen Albert i Dingle och ”Länsmans Lasse” den ganska talrika publik, som infunnit sig i Grands hotelträdgård på onsdagen. Albert i Dingle är ju sedan gammalt känd och värderad för den färdighet, hvarmed han trakterar sitt instrument, och ”Länsmans-Lasse” (Lars Åhs från Dalarne) var en angenäm bekantskap att göra. Icke minst beredde han nöje genom sina små trefliga ”speechs” till beskrifning och förklaring. Båda hade en rik repertoir af låtar, polskor, valser etc. Publiken gaf upprepade gånger genom applåder uttryck för sin belåtenhet.

I morgon gifva de båda spelemännen en ”afton” med spel och glam och dans å det förtjusande Långevall däruppe på höjden mellan Bullarsjöarna.

Även året innan var Lars Åhs på besök i Bohuslän, för att fotografera Niklas Larsson. Lars Åhs var spelman och folkskollärare och enligt Wikipedia född 1872. Han var enligt samma källa från Blyberg i Älvdalen.

Albert Fossum (1862-1917) var en av Niklas Larssons elever. Lite mera fakta om honom finns på Wikipedia.

Larssons läromästare

Gömmen

Niklas lärde sig att spela av spelmannen Anders Eriksson (inte Mette Anders Eriksson) från gården Gömmet på Lilla Stackekärr, några kilometer sydväst om Liane. Han kallades Gömmen efter den del av Lilla Stackekärr som han ärvde 1839. Gömmen levde 1812-1882, fram till att Niklas var i tjugofemårsåldern. Niklas Larsson var en särskilt intresserad och talangfull elev enligt Ahlberg (se källförteckning nedan).

I Svenska låtar står att Niklas har de flesta låtarna efter Gömmen. Men det verkar väldigt troligt att han har tillägnat sig fler låtar under de cirka 70 år han ”överlevde” Gömmen. I övergaardsboken står att två av visorna, EÖ38 och EÖ39 (Grötlåten) är efter Gömmen.

Bryngel på Stärken

Gömmen var liksom flera andra samtida spelmän i trakten elev till Bryngel Johansson (1782-1840), kallad Bryngel på Stärken. Han var den förste som undervisade i fiol och lärde ut låtar i Svarteborg. Han var född i Dalsland men flyttade till Svarteborg 1808. Från 1817 bodde han på Stärken, i Tosemarken (som jag inte riktigt förstår var det ligger. Google tror det ligger alldeles nära Dingle centrum). Han hade flera elever samtidigt och de lärde sig en repris i taget innan de var redo för nästa.

Vid nummer 19 och 20 i Svenska låtar efter Larsson står att han har dem efter Bryngel på Stärken, varav den senare är den berömda Stärkestadspolskan, EÖ14. Namnet kommer nog inte efter Stärken utan efter Olle i Stärkestad (Olle Sohlberg, 1795-1848), Foss socken, som Albert Fossum har den efter (SvLBhln31). Det är inte otroligt att den som skrivit kommentarerna i Svenska låtar, troligen Olof Andersson, har blandat ihop namnen Stärken och Stärkestad även om det även är troligt att Bryngel på Stärken spelat denna låt eftersom han och Olle var spelkamrater.

Hos Larssons elev Fossum hittar vi också hänvisningar till Bryngel på Stärken och Gömmen. Exempelvis SvLBhln25 som kallades Bryngelpolskan eller springare (kul att ordet fanns även i norra Bohuslän! :)).

Efter Fossum har vi oxå SvLBhln26 efter en annan av Bryngels elever, Lorn i Rönningen (Lorentz Simonsson, 1822-1900). SvLBhln10 (Larsson) och SvLBhln28 (Fossum) är oxå explicit efter Bryngel och Gömmen. Extra kul är att varianter spelades även av Niklas elev Helge Andersson, Grinås, och har förts vidare i ljudande tradition till oss idag.

Fler spelmän Niklas hade låtar och visor efter

Niklas farfar Christian Jerbrandson Lejon (1803-1862) från Skredsvik var också spelman, men jag vet inte om Niklas hörde honom spela någon gång. Fadern Lars Christansson (1824-1900) var liksom Niklas skomakare och sjöng visor men man vet inte om han spelade fiol. T ex har vi EÖ37, Hör du flecka lilla, efter honom.

Niklas var även elev till Daniel i Påstigen och lärde sig visor efter August i Tôrves farfar Hans Andersson (1833-1925), t ex EÖ30 och EÖ31, Ja går i tusen tankar och Där stodo två jungfrur.

Niklas har även åtminstone en låt efter Katte Jakob eller Katter-Jakob, EÖ24/SvLBhln12. Som var ”lösdrivare” eller ”tattare”.

Under två år var Niklas dräng hos Johan Lunds far, spelmannen Otto Hansson Lund och man får förmoda att de spelade tillsammans! Otto hade en hård uppväxt men gifte sig till gården Lunneskog i Mo socken. Han hade både svenska och norska låtar i repertoaren, troligen låtar från Enningdalen i Norge där han sålde ungnöt. Roligt att få belägg för utbytet med Norge 🙂

Jag fick ju googla Enningdalen, och det är en del av Bohusläns grannlandskap/fylke Østfold i Norge. Enningdalen har förvisso tillhört Bohuslän, fram till freden i Roskilde 1658, när resten av Bohuslän blev svenskt.

Jag gjorde en liten google-karta med några platser som är relaterade till Niklas Larsson utmärkta. Så att man kan få litet hum om var folket bodde i förhållande till varandra.

Källor
För att inte halva texten ska bestå av referenser skiver jag källorna här. Förstås finns mera info att hämta där, framför allt i Ahlbergs häfte. Ramsten anger sina källor, Einar Övergaard och David Arill, medan Svenska Låtar och Ahlberg inte gör det. Av informationen att döma så har även Svenska Låtar folkminnesupptecknaren Arill som källa.

  • Lars Ahlbergs fantastiska häfte ”Spelmän och låtar från Svarteborg i Bohuslän”, 1994
  • Märta Ramstens underbara bok Einar Övergaards folkmusiksamling, 1982
  • Svenska Låtar Bohuslän & Halland, 1931

Allan berättar om hur Niklas spelade

Jag har vid ett par tillfällen pratat lite kort med Allan Sohlberg från Dingle. Han spelar i Svarteborgs spelmanslag och har bott i Dingle i hela sitt liv. Han känner mina morföräldrar och även min morfars föräldrar :). Han berättade att fram till fyrtiotalet när det var midsommarfirande i Dingle kom Niklas gåendes ner från Liane och spelade. Ingen midsommar utan Niklas, ska rektorn för skolan där dansen hölls, ha sagt.

Niklas spelade till den vanliga dansen, ”lekarna”, och då vid åtminstone ett tillfälle tillsammans med Allan, när Allan var fjorton år. Detta borde vara kring 1941 och Niklas borde då varit ungefär 84 år, dvs som Allan är idag.

Jag frågade om Niklas fortfarande spelade polskorna då, och det gjorde han. Fast jag uppfattade det som att det inte var några andra som gjorde det då, och han spelade inte till dans utan folk stod och lyssnade på honom eftersom de inte kunde dansa till. Kul att de fortfarande spelades i tradition för sjuttio år sen! Några polskor lever kvar i ljudande tradition, men mig veterligen bara några få. Förutom inspelningarna då.

Allan berättade att Niklas helst ville spela själv. Om det kom någon och ville spela med honom men som Niklas inte ville spela med kunde han efter en stund stämma om fiolen till a-e-a-c# (”förstämt”) och spela vidare. Då var det ju inte så lätt för den andre att hänga med. En låt som Niklas spelade förstämt var Stenbockens vals, vilken även Allan spelar förstämt.

Niklas var duktig på att spela. Jag frågade om Allan visste någon som spelade som Niklas gjorde idag, och det kände han inte till. Niklas rörde på både fiolen och stråken när han spelade, spelade mycket på spetsen som man ofta gjorde förr och kunde prata obehindrat när han spelade. Han stod ofta på en bänk eller ett bord och spelade och när det var slut kunde han sträcka ut armarna med fiol och stråke, hoppa ner på golvet och ropa ”tjo”, även upp i åttioårsåldern.

Han spelade alltid olika, sa Allan. Det var en kvinna som skulle teckna ner låtar efter honom och hon hade klagat på att han spelade olika hela tiden. Kul att veta! Och bra att veta när man ska jämföra uppteckningar och inspelningar. Och sist men inte minst uppmuntrar det till variation i mitt eget spel.

”De går utå se sjol å spell” sa Allan att han sa och det citatet finns även t ex på Munkedals kommuns infosida om Niklas.

Min tanke är att jag ska åka och hälsa på Allan så jag får lite mera tid att ställa frågor. Jag hittade ett gäng frågor som ikonen Märta Ramsten använde på sextiotalet när hon intervjuade spelmän. De kan ju vara en bra start. Och så får jag inte glömma att fråga Allan själv om hans spel.