Beskrivning av musik och dans kring 1840

Warning: Use of undefined constant cmp - assumed 'cmp' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /customers/e/0/7/foli.se/httpd.www/larssonbitar/wp-content/plugins/automatic-tag-link/automatic-tag-link.php on line 84

Axel Emanuel Holmbergs bok Bohusläns historia och beskrifning gavs ut i tre delar 1842-1845. Varbergs bibliotek kunde snabbt fixa fram den och jag tar mig friheten att citera ett längre stycke ur boken. Eftersom den är ungefär 150 år gammal kanske det mesta av upphovsrätt har försvunnit?

Jag har skrivit av texten, så det är troligt att några felstavningar finns kvar, eftersom jag inte har så bra koll på artonhundratalets skriftspråk.

Njut av den vackra texten!

Med sin liflighet äger Norr-Bohuslänningen en medfödd lust och fallenhet för musik, hvilka icke så tydligt framstå hos folket söderut, som derföre gerna ser ”Håttespelmän” vid sina gillen. På sina sjöresor medför gerna Håtten sin fiol, och om han just icke är någon Ole Bull, så utmärker han sig likväl för sitt lifliga föredrag och sin nitälskan för konsten. Hans musik är ett uttryck af hans eget lynne, glad och lefvande. Föröfrigt har hvarje socken i länet sina ständiga barder. Det musikaliska instrument, som här allmännast nyttjas, är Fiol, af Håtten kallad Fela (af det gamla Fiddla), och om han är god, Bålfela. Klarinett höres mera sällan.

För sång deremot tyckes folket i allmänhet icke äga någon lust. Utom i skogarne af vallhjonen, och på stranden av fiskare, som draga vad, höres sällan någon sång ute. Emedan orgelverk endast finnas i städerna och i ett par landskyrkor, men uti de andra ersättas av bondklockare, som låter höra alla stämmor utom vox humana och, aldrig examinerade, extemporera melodierna till varje vers, kan kyrkosångens beskaffenhet lätt inses. 
Dans deremot älskar Bohuslänningen med passion, och rör sig deruti i allmänhet med ledighet och behag. Sjelfva ålderdomen tvekar icke att i svängande lust påminna sig gladare år, och hinner sällan så långt i stadga, att den fördömer ungdomens glädje, sedan den sjelf vuxit ifrån densamma.
De mest omtyckta dansar äro: Vals, Polska, Galopade, eller, såsom den ock kallas: Skottsk- eller Hoppservals. Polskan, liknande Jössehäradspolskan i Vermland, dansas på ett för Bohuslänningen eget sätt, utstyrd med hvarjehanda luftsprång, vridningar och stampningar med mera, samt går i Håttebygden med en rasande fart, som mer än en gång vållat blodstörtning och döden, men är, det oaktadt, behagfull och skön att åse, såsom det omisskänneligaste uttryck af det raska folkets vighet och lefnadslust. En sannskyldig virtuos tillhör det att under dansen, stödd på sin skönas armar, kasta båda fötterna i taket.
På några ställen i södra skärgården har den löjliga Menuetten bibehållit sin rang af högtidsdans; karlarne hafva derunder hattarne på. Galopaden hörer företrädesvis till skogsbygden. Engelskan eller Tremänningen dansas gerna af de sjöfarande. Men Bohuslänningen äger också en egen nationaldans, Fiskardansen, hvilkens namn angifver stranden och skärgården såsom dess hembygd. Med undantag af ”Väfva Vadmal”, är denna den enda dans, som föreställer en yttre handling. Den afbildar dörjning på is, och utföres af tre personer, av vilka en (fiskaren) figurerar emot de båda andra (fiskköparne). Den figurerandes krumsprång och gester skola föreställa huru han hugger hål i isen, agnar kroken, rycker på dörjen och drar upp fisken, under det han slår armarne och klagar öfver köld med mera, samt spörjer den, emot hvilken han figurerar, hvad sorts fisk han åstundar. Då denne besvarat frågan, erhåller han af den dansande en kindpust eller en så kallad ”munfisk”; kan han då afvärja slaget och istället traktera den förmente fiskaren med ett sådant, så måste denna försöka sin lycka emot den tredje i leken. Träffar åter slaget, måste den, som erhållit det, fram att figurera på samma sätt. Denna dans, hvilken då den utföras af öfvade personer, är löjlig att påse, föranleder ofta ledsamma uppträden, emedan ”fiskarne” icke sällan äro så dugtiga, att näsa och mun springa i blod, och ett allmänt slagsmål blir ofta sista turen i fiskardansen.
På kustlandet brukas en annan dans, Sexlingen, hvilken troligen äfven är egendomlig för Bohuslän. Den utföres av tre par, hvilka korsvis löpa om hvarandra på ett sätt, som lättare låter sig ses än beskrifvas. Dansen går i början sakta, men sedan med en stormande hastighet. Musiken dertill är en sammansättning af menuett och polska.
Bohuslän torde ock numera vara den enda provins i riket, der Hallingen dansas. Denna solodans, hvilken egentligen lär förskrifva sig från Hallingdalen i Norge, utföres af en karl och fordrar mycken styrka och vighet; till densamma hörer att dansa på händerna, kasta hjul, samt att, sittande på ena hälen, med det andra benet framsträckt, hastigt och efter takt omskifta ben, hvilket är det svåraste partiet i hela dansen. Den dansas likväl sällan.
Ringdansar finnas i allmänhet af flera slag, utan att dock egentligen höra till danslekar. De tillgå i allmänhet så, att sällskapet dansar i en stor ring och inom denna dansa flera par. Reglorna för dessa pars bildande äro omvexlande. Under dansen afsjunges ett slags polska. Orden och melodierne äro flerahanda.
De förr af allmogen så älskade Lekar, af hvilka vi till de flesta kunna söka en historisk anledning, hafva på sednare tiden blifvit alldeles aflagda. Endast vid ståndspersonernas julnöjen träffa vi dessa gamla, roliga bekanta; men ingen af dem är nog märklig, för att här kunna beskrifvas.

Meningen ”Emedan orgelverk endast finnas i städerna och i ett par landskyrkor, men uti de andra ersättas av bondklockare, som låter höra alla stämmor utom vox humana och, aldrig examinerade, extemporera melodierna till varje vers, kan kyrkosångens beskaffenhet lätt inses. ” var lite svårtolkad, så om någon förstår vad ”examinerade, extemporera” betyder så är jag tacksam för förklaring 😉

Svänget i Hogdal

Warning: Use of undefined constant cmp - assumed 'cmp' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /customers/e/0/7/foli.se/httpd.www/larssonbitar/wp-content/plugins/automatic-tag-link/automatic-tag-link.php on line 84
Bild hämtad från Svänget i Hogdal på Facebook

Bild hämtad från Svänget i Hogdal på Facebook

Forskningsgruppen Mera Hogdal gav i våras ut häftet Svänget i Hogdal om traditionsmusiken i Hogdal och Lommeland, Strömstad. Det är ett gediget projekt med delvis extern finansiering och de har fått möjlighet att ta in flera experter i sitt arbete, bland annat Jonas Åkerlund, Mats Berglund och Göran Premberg.

På sidan två i häftet skriver de att de med uttrycket forskning menar ”fritt utforskande”. Ingen vetenskaplig ansats alltså, men det skulle nog vara ganska krävande.

Jonas Åkerlund skriver lite om vad han hör i inspelningarna, bland annat detta som vi också hör i inspelningarna med Niklas Larsson:

Ett typiskt mönster är att en fras tar sats i början och kvickar på mot slutet, för att sen ta ny sats in i nästa fas. … Ett generellt mönster är också att en tydlig betoning ofta föregås av ett kortare eller längre accelerando.

Det är spännande att det finns tempoangivelser på några av Jonas Åkerlunds uppteckningar. Jag samlar på sådana för tillfället 🙂

  • Brudmarsch: 90 slag/minut
  • Trippvals (”svenskvals”): 160, 180, 190 => medel 177 slag/minut
  • Polska (”polske”): 160, 140, 140 => medel 147 slag/minut

Karin Askberger refererar ett arbetsseminarium om Springdanstraditioner i Östfold och Bohuslän där spelmannen Folke Corneliusson (1938) spelade till Hans Broens (1933) dans. Karin skriver:

På ett märkligt vis jämnades oregelbundenheterna ut, det tycktes inte spela någon roll att vissa taktdelar trycktes ihop. Dansen hade gott flyt ändå.
– Förr sa man att ”dom dansade på melodierna”, kommenterade Mats Berglund efteråt.

Dans och musik lever i symbios. Till och med, som i de äldre Hogdalspolskorna, om det saknas en taktdel i låten, tycks allt lösa sig på naturlig väg i dansarnas kroppar.

Det låter bra, det!

Hans Broen dansade enligt egen uppgift så som han lärde sig av en femtio år äldre läromästare hemma i Rakkestad 1945. Folke Corneliusson menar att han spelade på samma sätt som spelades kring sekelskiftet 1900 i hans hemtrakter Hogdal. Artur Lundberg, Folkes läromästare, spelade till springdanser efter sin far så sent som på 1920-talet. Alltså var detta försök att sammanföra dansen och musiken hyfsat trovärdigt för hur det kunde ha varit för drygt hundra sedan. Det är svårt att veta hur detta kan jämföras med hur de dansade i Svarteborg på den tiden, men troligt är att det var på liknande sätt.

Initiativtagare till seminariet var Tone Eidsvold från Eidsiva Fylkeslag som forskat om springdansen i Östfold. Henne ska jag ta kontakt med vid tillfälle.

Avslutningsvis beskriver dansaren Kent Johansson springdansen från Norra Bohuslän mycket detaljerat. Han har en tempoangivelse med, 160-180. Stämmer ju bra med Niklas Larssons inspelning av stärkestadspolskan! Det är dock högre tempo än de polskor som Åkerlund klockat vid uppteckningstillfället.

Kent Johansson beskriver flera olika steg i dansen: treppvalssteg/svenskvalssteg, polskesteg medsols och motsols och övergångssteg. Vissa av dem är rekonstruerade i samarbete med fler experter. Här blir det ju intressant för detta ser jag även på dagens dansgolv när jag själv spelar. Så här skriver Kent:

… då spelmannen mest spelade ”treppvals/svenskvals” så dansades det ibland ”sprengedans” till detta. De som inte kunde/orkade dansade ”treppvals/svenskvals” till polskelåtarna

!!! Precis som idag 🙂

Under rubriken Dansen ger ett livligt intryck beskriver Kent just att spelmännen i norra Bohuslän spelade i ett hastigt tempo, som kunde ökas under kvällen. Man dansade med god svikt i knäna och kunde smycka ut dansen med spark mot taket, hjulningar, volter och fotsammanslagningar. Detta stämmer med Einar Övergaards beskrivning av det som han kallade Jössehärspolska och som han menade dansades i Bohuslän.

Kent anger även var han fått sina upplysningar från. Sånt ger ökad trovärdighet och jag gillar! Dessa danser dansades allmänt i norra Bohuslän fram till ca 1920, och de flesta uppgiftslämnarna var då i tjugoårsåldern. Det framgår även att flera av danserna även förekommit i närmast angränsade delar av Dalsland och Östfold och att även många låtar har varit samma. Även halling förekom här.

Tack Mera Hogdal för ert brinnande engagemang och fina och informativa häfte!