Zornmärkesuppspelning 2015

I samband med Korröfestivalen i Småland i juli i år passade jag på att göra min tredje uppspelning inför Zornjuryn. De tidigare gjorde jag 2011 och 2012. Här följer en sammanfattning av uppspelningen och återkopplingen från juryn. På uppspelningen försökte jag berätta lite lagom mycket om låtarnas kulturella sammanhang och något om varför jag spelar dem som jag gör.

Uppspelningen

Jag ska spela tre låtar från Svarteborg socken i Bohusläns inland, skogs- och ”fjäll”-trakter. En trippvals och två polskor.

Alla tre är relaterade till Niklas Larsson, som var den mest kända spelmannen från den trakten. Han levde ca 1850 till 1950.

Den här valsen har vi i ljudande tradition efter August i Tôrve och Helge Andersson som har den efter Niklas Larsson. Min pappa Göte Klingvall har spelat med dem och lärt sig denna låten av dem. Jag har lärt mig den av honom.

Kents favorit

Nu kommer en polska som kallas stärkestadspolskan, efter en spelman i grannsocknen, Olle i Stärkestad. Han var generationen innan Niklas. Nummer 14 i EÖ. Det är den mig veterligen mest väldokumenterade låten från trakten och finns i ca fem uppteckningar och en fonografinspelning som är ca 99 år gammal. Jag inspireras mest av fonografinspelningen men det är ganska likt alltihop. Taktstrecken skiljer i en uppteckning, men den är udda så jag går efter de andra.

Jag har också funderat lite på det där med tempo och dans eftersom jag fick feedback på det förra gången. Jag har t ex pratat med (lokala) dansare. Vi vet inte hur man dansade precis här men hur det var lite runtomkring t ex i Dalsland.

Eftersom låten finns inspelad har vi ett tempo där och även en tempoangivelse från Albert Fossum. För fem-sex låtar har han angivit tempot, t ex 32 takter på x sekunder. Där finns förstås olika tempon för olika låtar. Den här låten har fått 144 och 160 (fonografen). Många misstänker att det blev lite snabbare på fonografinspelningarna så jag spelar inte riktigt så fort nu.

EÖ14

En polska till, nr 11 hos EÖ. Den finns även upptecknad efter Niklas Larssons elev Albert Fossum, Dingle, och kallas då Kampens polska. Jag har inte så mycket mer information om den. Har den från noter.

EÖ11

När jag hade spelat färdigt frågade de i vilka sammanhang jag spelade låtarna, om jag spelade i någon grupp och om jag jobbade med musik. Hoppas att de senare frågorna bara var av intresse, för det borde väl inte påverka bedömningen.. Jag är civilingenjör 🙂 och spelar mest själv.

Jurysamtalet

Jag får börja med det positiva 🙂 De gillade livfullheten och mitt uttryck. De sa att musiken från det här området är speciell med egensinniga låtar. De tyckte att jag spelade låtarna så obehindrat och hade ett härligt uttryck i mitt spel. Det är kul att höra!

Enligt juryn så lade jag till några taktdelar ibland, framför allt i reprisvändningarna. Det kan mycket väl stämma, för det har jag haft problem med tidigare också. Men jag har ännu inte själv detaljlyssnat på inspelningarna så att jag kan säga var det var. Så ska det naturligtvis inte vara, så det ska jag öva på att inte göra. De var väldigt ödmjuka och frågade om det var min mening, men det var det ju inte. Det är inte lika avgörande om man dansar på fläck, vilket man troligen gjorde när det begav sig, men det är inte många som gör det nuförtiden till annat än slängpolskor.

Dessutom trodde juryn att fonograftempot nog var ett bra danstempo, dvs snabbare än vad jag spelade. Väldigt svårt att veta känner jag, men det är ju juryn som bedömer. I Västergötland går det oftast väldigt snabbt, och det finns ju flera källor till att det ska vara snabbt även här, men samtidigt har vi ju flera tempoangivelser som är olika, och de flesta andra som spelar denna musik har inte så högt tempo. Det är förstås i sig inget argument för lite lägre tempo men det visar hur andra har tolkat samma material.

Jag fick ett tips om att binda fler trioler för att lättare kunna spela fortare eftersom många spelmän som vi har i levande tradition gjorde så. Det är definitivt lättare att spela snabbt om man binder men jag vill inte binda överallt, utan bara ibland, som jag gör idag. När man lyssnar på Niklas Larsson varierar han stråken och hackar ofta. Binder man blir det en helt annan karaktär som jag inte alltid vill åt. Jag får helt enkelt öva tills jag klarar att hacka där jag vill hacka 🙂

Jag passade även på att nämna att Niklas Larsson varierar tempot mycket när han spelade, framför allt ökade i snabba partier. Jag har nog mer en tendens att sakta in där tyvärr. Jurysamtalet är väldigt kort (rekommenderad tid är ca 5 minuter) så det finns inte så mycket utrymme för diskussion men några få meningar hann jag säga 🙂

Här börjar det bli svårt! Svårt att veta hur jag ska göra. Jag ska göra det till mitt och till dansbart. Men, dansbart nu eller dansbart på 1800-talet? Min kompis Caroline som spelar dalslandslåtar av ungefär samma karaktär berättade att hon drog ner tempot när hon spelade dem till dans, för att passa dagens dansare. De flesta spelmän har nog strävat efter att få musiken dansbar i den tid de verkade. Därmed inte sagt att det är dansarna som ska styra hur symbiosen blir utan det bör vara en samverkan mellan spelmän och dansare.

Jag är inte ute efter att kopiera fonografinspelningen utan mitt mål är att göra låtarna så ”bra” som möjligt och för min del innebär det förstås även att de ska vara dansbara och helst även att de ska väcka danslust. Jag ska inte lägga till taktdelar där det inte ska vara men tempot är en svårare fråga som kräver mer funderingar. Dels vilket grundtempo som är lämpligt till dans och dels vilka tempovariationer som är lämpliga inom en låt.

Tack till juryn för det jobb ni lägger ner på alla oss uppspelande!

Senare: Nu har jag lyssnat lite mer på inspelningen av uppspelningen och tror att jag hamnade i baktakt på andrarepriserna i valsen och så håller jag definitivt med juryn om att jag är för seg i vissa reprisvändningar i stärkestadspolskan, så att man måste vänta in nästa takt en stund. Bra att veta, så får jag försöka fixa till det. 

Olle i Stärkestad

Om Olle i Stärkestad har jag inte skrivit mycket. Han var från Stärkestad i Foss socken. Det ligger ungefär 5 km från Liane fågelvägen men med Kärnsjön mellan. Arill skriver levande och intressant om honom i uppsatsen Bondspelemän från Norra Bohuslän, 1918:

Ännu någon gång hör man i Svarteborgs socken (Tunge härads nordliga del) talas om den gamla spelmannen Bryngel på Stärken. Han hade en liten gård, som hette Stärken, och efter den har han sitt namn. Han torde ha varit född under mitten av 1700-talet och åtnjöt stort rykte som spelman. Den enda egentliga uppgift, jag fått om honom, är den, att han hade riktig skola för utbildande av spelmän. Här undervisades — enligt den nedan nämnde bondspelemannen Larsson — två av Bryngels egna söner och sju andra ynglingar. En av Bryngels gossar hade inga anlag för musiken. Den andre däremot visade redan tidigt utomordentlig lust till fiolen. ”Och”, tillägger min sagesman, ”det var Olle i Stärkestad” — det mest berömda namnet bland Bohusläns spelmän. Huruvida denna uppgift om hans härkomst är riktig, har jag ej varit i tillfälle att kontrollera. Men ett är säkert: med nästan vidskeplig vördnad talar ännu en och annan gamling om denne gudaborne spelman, och han har blivit en riktig sägenfigur.

Olof Solberg — så var hans borgerliga namn — föddes i Foss (Tunge härads södra del; kunde då fadern vara Bryngel på Stärken?) den 12 dec. 1794 och dog på gården Stärkestad, nära Dalslandsgränsen, den 31 jan. 1848. Som musiker var han så underbar, att man inte kunde tro, att han lärt sig konsten på naturligt sätt. Näcken hade varit hans läromästare. Ville man lära sig av honom, skulle man gå tillväga så här: Man tog en svart katt i en säck, och med den och fiolen gick man bort till ett vattenfall. När ”strummenäcken” spelade, skulle man spela efter. Då näcken slutat, kom han upp ur vattnet för att gripa den djärve, som ville stjäla hans konst, men nu passade man på och kastade säcken med katten till honom, och så gav man sig i väg. Från den stunden hade man fått näckens förmåga att spela.

Även Olle Solbergs fiol var det något märkvärdigt med. När den en tid hängt obegagnad hemma på väggen, kunde man få höra det knäppa i strängarna. Då visste gumman, att man tillrustade bröllop eller annat storkalas ute i bygderna, och då sade hon: ”No, Olle, får du ud å späll!” — ty det fanns inte en någorlunda hederlig tillställning, utan att Solberg skulle sköta musiken. Oupphörligt blev han anlitad, man skickade efter honom från alla håll. I tre dagar varade oftast den tidens fester. Spelmannen fick arbeta i ett kör natt och dag. Det bekom inte Olle i Stärkestad det minsta, han satt och spelade i sömnen. När han slutligen lade ifrån sig fiolen, hade den kommit så i tagena, att den kröp bortefter bordet. Den ansågs stå i förbund med hemliga makter.

En gång var det midsommarlek på Torps herrgård i Håby socken (den tredje och mellersta församlingen i Tunge härad). När Olle gick hem, var han berusad. Han råkade ramla omkull och föll på fiolen, som han bar i en kalvskinnssäck. Den gick sönder, men Olle satte ihop bitarna, och därefter hade fiolen en underskön klang. Den kunde höras på över en halv mils avstånd.

Vid ett tillfälle hade Olle Solberg fiolen att tacka för sitt liv. Han skulle en kväll bege sig till ett bröllop. Med fiolen på ryggen vandrade han fram och kom in i en beteshage. Plötsligt rusade en vildsint tjur emot honom. Olle var obeväpnad, och springa undan gick inte. Vad var att göra? I blinken hade han tagit fram fiolen, satte den under hakan, upp med stråken — det framstormande odjuret möttes av den bästa musik, som stod till buds i hela Bohuslän. Tjuren höll inne i anloppet, stannade, lyssnade. Han var fången av musiken. Så snart Olle slutade, ville tjuren anfalla honom. Han fick fortsätta. Så länge den grymma besten hörde valser, polskor och sorgesamma visor, stod han stilla, men i detsamma musiken tystnade, sänkte han sin breda panna och bölade ilsket. Olle måste hålla på. Han spelade och spelade, han spelade då solen gick ner, när midnatten gled fram över skogen, när gryningen bådade en ny dag, han stod där och spelade för sitt liv. Först fram på morgonen kom folk till undsättning. Ja, så berättar man.

De sista åren slutade Olle i Stärkestad att spela. Hur man än tiggde och bad, fick man inte mera höra en ton från hans fiol, och aldrig mera blev man på dansgillena i tillfälle att virvla om efter hans sprittande musik. Han sägs ha blivit nedstämd och sorgsen, när han besinnande, vilket vilt liv som förts på de tillställningar, där han spelat. Han ansåg sig ha varit en lockfågel, som dragit folket till syndiga vägar. Det är inte svårt att förstå, hur detta kunde komma sig. Schartauanismen hade vid denna tid trängt in i Bohuslän. Väldiga predikanter hade förkunnat Guds misshag med folkets ogudaktiga liv, de läste lagen i all dess oblidkeliga skärpa, under det evangelium sköts i bakgrunden, de fördömde all världslig flärd; dans och andra nöjen störtade människan i helvetet. När man dansade, då hoppade smådjävlar efter en; mer än allt annat ledde dansen människorna till avgrunden. När en sådan lott drabbar den, som vilt hängav sig åt dansernas lockelser, skulle givetvis ett vida svårare straff nå den, som förde sin nästa i fördärvet: spelmannen. I Krokstads pastorat, som ligger intill Foss, verkade den väldige predikanten H. P. Wickelgren, död vid unga år som e. o. prästman, och G. L. Dahl, under många år komminister, slutligen kyrkoherde i pastoratet. Till båda strömmade väldiga åhörarskaror på flera mils omkrets. Deras lagförkunnelse grep många, suggestionen visade sin obetvingliga makt över sinnena. I Kville pastorat, som gränsar intill Svarteborg, var prosten Holmqvist den nya lärans banérförare. Hans predikan gjorde sådant intryck, att många spelmän påstås i ånger och syndaruelse ha slagit sina fioler i kras. Säkert har man härnere aldrig som då gått tillrätta med sig själv och sina medmänniskor. Även Olle Solberg har tydligen rönt intryck av den religiösa väckelsen, och övergivit fiolen. Men när han låg på sin dödsbädd, berättas det, att han i feberyrslan spelade i luften. Fiolen hängde på sin plats.

Jag får inte riktigt ihop det med årtal och släktskap. Enligt Lars Ahlberg levde Bryngel på Stärken (1782-1840) och Olle 1795-1840. Skulle Olle varit Bryngels son vore Bryngel en mycket ung fader. Ahlberg skriver snarare att de var spelkamrater och förmodligen släkt eftersom de båda härstammade från samma trakt i Dalsland, troligen Edsleskog eller Laxarby enligt Ahlberg.

Vem var Schalemó?

Jag kom att tänka på Gunnar Klasson, Uddevallabloggen, när jag läste om den mystiske spelmannen Schalemó. Nu på morgonen skickade jag följande mail till Gunnar och hoppas att han har tid att svara mig!

Hej Gunnar!

Jag är en spelman, uppvuxen i Uddevalla, som intresserar mig för den gamla fiolmusiken från artonhundratalet. En av de två stora spelmännen vid den tiden var Olle i Stärkestad (Olof Sohlberg, 1794-1848) och den andra kallades Schalemó, enligt en uppsats skriven av folkminnesuptecknaren David Arill 1917. Tyvärr är hans fullständiga namn okänt men Arill ger några ledtrådar, och då kom jag att tänka på dig som både är lokal- och militärhistoriskt intresserad.

Arill skriver 1917:

”Han kallades Schalemó — trots ivriga efterspaningar har jag inte lyckats få reda på hans verkliga namn. Han torde ha dött för ca 80 år sedan. Följande har jag fått höra om honom: I sin ungdom var han ”vid regementet” (antagligen Bohusläns) såsom musiker. Troligtvis var han anställd där endast en kortare tid. Sitt egentliga hem lär han ha haft i Uddevalla där han hade en krog, men åtminstone någon tid tycks han ha bott i Forshälla, socknen närmast söder om Uddevalla. Härpå tyder åtminstone följande historia. En gång blev han kallas till prosten Ullmann i Forshälla för att göra dagsverke. Schalemó infann sig tidigt på morgonen i prästgården. Som vanligt hade han fiolen hängande på en knapp under ena armen. Han satte sig nu i förstugan och började spela. Prosten kom ut och frågade, vad han tog sig till, varpå Schalemó svarade, att man sagt till honom att han skulle komma och göra dagsverke, och han kunde ingenting annat än spela. Därpå fortsatte han med sina låtar. ”

Han dog alltså omkring 1840. Från Lars Ahlberg, Munkedal, har jag fått reda på följande om Schalemó (ur Spelmän och låtar från Svarteborg i Bohuslän, 1994):

”En av de mest sägenomspunna spelmännen i gången tid vet vi mycket litet om vad gäller persondata. Riksspelmannen Artur Lundberg från Brehult i Hogdal m. fl. spelade en vals efter Salomon från Svarteborg. Musikhandlaren i Uddevalla och dragspelaren Frithiof Axelsson spelar samma vals, men upphovsmannen kallas Charlemon. Samme man kallas vid olika tillfällen Schallmo och Schalemó. Än har han spelat fiol stående på hästrygg i Ytterby, än konkurrerat med Olle i Stärkestad om rätten att spela på ett bröllop på Kvistrum i Foss. Han påstås ha varit regementsmusiker, i så fall blåsare eller trumslagare, men som spelman var hans instrument fiol. Teknisk överlägsenhet och trollkunnighet ingick i hans färdighet. Inget tyder på att han var född i Svarteborg, men han kan ha bott här på 1820- och 1830-talen.”

Jag undrar, om du känner till några uppgifter om Schalemó eller har tillgång till register över vilka som var regementsmusiker i Uddevalla ca 1760-1800? Det jag skulle vilja veta är hans fullständiga namn och gärna födelsedata så att det blir möjligt att gå vidare i forskningen om vem han var.

Jag blir också tacksam över andra tips på vart jag kan vända mig för mera information.

Vänliga hälsningar
Julia Klingvall Ohlström
Varberg

Larssons läromästare

Gömmen

Niklas lärde sig att spela av spelmannen Anders Eriksson (inte Mette Anders Eriksson) från gården Gömmet på Lilla Stackekärr, några kilometer sydväst om Liane. Han kallades Gömmen efter den del av Lilla Stackekärr som han ärvde 1839. Gömmen levde 1812-1882, fram till att Niklas var i tjugofemårsåldern. Niklas Larsson var en särskilt intresserad och talangfull elev enligt Ahlberg (se källförteckning nedan).

I Svenska låtar står att Niklas har de flesta låtarna efter Gömmen. Men det verkar väldigt troligt att han har tillägnat sig fler låtar under de cirka 70 år han ”överlevde” Gömmen. I övergaardsboken står att två av visorna, EÖ38 och EÖ39 (Grötlåten) är efter Gömmen.

Bryngel på Stärken

Gömmen var liksom flera andra samtida spelmän i trakten elev till Bryngel Johansson (1782-1840), kallad Bryngel på Stärken. Han var den förste som undervisade i fiol och lärde ut låtar i Svarteborg. Han var född i Dalsland men flyttade till Svarteborg 1808. Från 1817 bodde han på Stärken, i Tosemarken (som jag inte riktigt förstår var det ligger. Google tror det ligger alldeles nära Dingle centrum). Han hade flera elever samtidigt och de lärde sig en repris i taget innan de var redo för nästa.

Vid nummer 19 och 20 i Svenska låtar efter Larsson står att han har dem efter Bryngel på Stärken, varav den senare är den berömda Stärkestadspolskan, EÖ14. Namnet kommer nog inte efter Stärken utan efter Olle i Stärkestad (Olle Sohlberg, 1795-1848), Foss socken, som Albert Fossum har den efter (SvLBhln31). Det är inte otroligt att den som skrivit kommentarerna i Svenska låtar, troligen Olof Andersson, har blandat ihop namnen Stärken och Stärkestad även om det även är troligt att Bryngel på Stärken spelat denna låt eftersom han och Olle var spelkamrater.

Hos Larssons elev Fossum hittar vi också hänvisningar till Bryngel på Stärken och Gömmen. Exempelvis SvLBhln25 som kallades Bryngelpolskan eller springare (kul att ordet fanns även i norra Bohuslän! :)).

Efter Fossum har vi oxå SvLBhln26 efter en annan av Bryngels elever, Lorn i Rönningen (Lorentz Simonsson, 1822-1900). SvLBhln10 (Larsson) och SvLBhln28 (Fossum) är oxå explicit efter Bryngel och Gömmen. Extra kul är att varianter spelades även av Niklas elev Helge Andersson, Grinås, och har förts vidare i ljudande tradition till oss idag.

Fler spelmän Niklas hade låtar och visor efter

Niklas farfar Christian Jerbrandson Lejon (1803-1862) från Skredsvik var också spelman, men jag vet inte om Niklas hörde honom spela någon gång. Fadern Lars Christansson (1824-1900) var liksom Niklas skomakare och sjöng visor men man vet inte om han spelade fiol. T ex har vi EÖ37, Hör du flecka lilla, efter honom.

Niklas var även elev till Daniel i Påstigen och lärde sig visor efter August i Tôrves farfar Hans Andersson (1833-1925), t ex EÖ30 och EÖ31, Ja går i tusen tankar och Där stodo två jungfrur.

Niklas har även åtminstone en låt efter Katte Jakob eller Katter-Jakob, EÖ24/SvLBhln12. Som var ”lösdrivare” eller ”tattare”.

Under två år var Niklas dräng hos Johan Lunds far, spelmannen Otto Hansson Lund och man får förmoda att de spelade tillsammans! Otto hade en hård uppväxt men gifte sig till gården Lunneskog i Mo socken. Han hade både svenska och norska låtar i repertoaren, troligen låtar från Enningdalen i Norge där han sålde ungnöt. Roligt att få belägg för utbytet med Norge 🙂

Jag fick ju googla Enningdalen, och det är en del av Bohusläns grannlandskap/fylke Østfold i Norge. Enningdalen har förvisso tillhört Bohuslän, fram till freden i Roskilde 1658, när resten av Bohuslän blev svenskt.

Jag gjorde en liten google-karta med några platser som är relaterade till Niklas Larsson utmärkta. Så att man kan få litet hum om var folket bodde i förhållande till varandra.

Källor
För att inte halva texten ska bestå av referenser skiver jag källorna här. Förstås finns mera info att hämta där, framför allt i Ahlbergs häfte. Ramsten anger sina källor, Einar Övergaard och David Arill, medan Svenska Låtar och Ahlberg inte gör det. Av informationen att döma så har även Svenska Låtar folkminnesupptecknaren Arill som källa.

  • Lars Ahlbergs fantastiska häfte ”Spelmän och låtar från Svarteborg i Bohuslän”, 1994
  • Märta Ramstens underbara bok Einar Övergaards folkmusiksamling, 1982
  • Svenska Låtar Bohuslän & Halland, 1931