Polskans historia

Den eminente spelmannen, numera guldspelmannen, Magnus Gustafsson, har efter flera decenniers studier nu i höst gett ut verket Polskans historia i form av en doktorsavhandling vid Institutionen för kulturvetenskaper vid Lunds universitet. Disputationen är idag!

Helt otrolig bok på 926 sidor där han bland annat går igenom

  • omfattande bakgrund till den tidigare polskaforskningen i Norden, Baltikum och Polen
  • spelmansböcker inkl repertoarinnehållet i 800 svenska handskrivna notböcker samt en geografisk, historisk och social kontext till dem och speciellt Petter Dufvas notbok
  • polskans historiska bakgrund, utbredning och besläktade former samt utveckling från 1500- till 1900-talet
  • teorier och metoder för systematisering av polskor samt ett nytt förslag till typologi över den svenska polskan
  • melodierna i Petter Dufvas notbok med motivanalys, besläktade former, likhetskodning, historisk översikt

Jag ser lite likheter med mina försök till sammanställningar (t ex här) men det är förstås inte i samma universum.

Respekt, Magnus Gustafsson! 

Boken finns att beställa t ex på Smålands musikarkiv och avhandlingen kan även läsas här.

Hör du flecka lella igen

Spelade in EÖ37 igen idag på altfiolen. Det lät ungefär som sist 🙂

» Hör du flecka lella 2016-08-12

Mycket lågt tempo om man jämför med hur polskorna troligen spelades för 150 år sedan. Men detta är ju en vispolska så då måste man ju hinna sjunga till. Denna låten passar i detta låga tempot tycker jag! Hade även tredubbla D-strängar nertill på altfiolen, inte perfekt stämda kanske men det passar också bra tycker jag 🙂

Gammalvals och springvals

För några år sedan bloggade jag om det två typerna av valser som jag som amatör kunde urskilja bland Niklas Larssons valser. Idag skummade jag lite i Karin Erikssons doktorsavhandling om folkmusiken i Halland (Bland polskor, gånglåtar och valser, Hallands spelmansförbund och dem halländska folkmusiken, Göteborgs universitet, 2004) och såg ett liknande resonemang på sidan 187 som jag hoppas att det är ok att jag delger er: 

”Till vardags talar man ofta om valser som om det vore en homogen grupp av låtar. Så är dock inte fallet. I det material som jag har gått igenom går det att urskilja åtminstone två större grupper. Den första har en tydligare markering på ettan i varje takt och kan säkert för många upplevas som ”valsig”. Den andra typen av valser är frestande att kalla åttondelsvalser och karaktäriseras således av att främst vara uppbyggda av åttondelar, vilket ger ett mera jämnt flöde än den första typen. Ahlbäck kallar typerna för ”gammalvals” som är 1-takts-centrerad det vill säga första slaget i varje takt är starkt betonad, respektive ”springvals” som är tretaktsmarkerad.” 

(Källhänvisning vid citatets slut: Sven Ahlbäck (1995) Karaktäristiska egenskaper för låttyper i svensk folkmusiktradition — ett försök till beskrivning, Kungl. Musikhögskolan, Stockholm.)

En avgörande skillnad jämfört med mitt resonemang är att jag uppfattade valserna med markerad etta som nyare och de andra, som jag kallar trippvalser, som äldre 🙂 Jag har inte läst Ahlbäcks skrift så jag vet inte motiveringen till att det skulle vara så ställt med åldern på låtarna, men jag vet i alla fall att Ahlbäck är betydligt mer erfaren än jag på området 🙂

Zornmärkesuppspelning 2016

Igår utsatte jag mig för zornjuryns bedömning igen. Jag har en fin serie utmärkelser så nu var det ju inte så många alternativ kvar. Silver eller inget. Mitt spel räckte inte till silver igår, vilket förstås känns lite tråkigt. Det känns som att juryn kan säga nya saker att förbättra varje gång och just nu är jag inte sugen på att uppleva en så nervös dag som det ändå är igen. Först är man nervös inför spelningen och sedan inför resultatet, som kom ungefär vid sjutiden på kvällen igår. 

Övningsrum 3

Jag spelade två valser, en polska och en schottis och juryn sa många fina ord under det efterföljande jurysamtalet, men det som de ogillade mest, som jag förstod det, var att jag inte spelade helt rent, framför allt med tredjefingret mot lös sträng. Just nu är zornmärkesprojektet nedlagt och vi får se om jag får lust igen i framtiden. 

Historiken hittills:

  • 2011 Örebro: diplom ”för lovande spel av bohuslåtar”
  • 2012 Borås: bronsmärke ”för stilfullt spel av bohuslåtar”
  • 2015 Korrö: diplom efter brons ”för livfullt spel av låtar från Bohuslän” 
  • 2016 Mora: inget

Det var jag och 55 andra som inte fick någon utmärkelse detta år, så jag är ju inte direkt ensam om att inte få något! Det var ca 84 uppspelande totalt och ca 4 silver. 

Kvantitetsprojektets nr 13

Nu har jag spelat in nr 11:

» EÖ11 i juni 2016

Den har jag tragglat med i flera år och finns nog i äldre inspelningar här på bloggen. Idag lät den så här!

Den passar bättre med AEAE-stämning, men nu blev det ADAE istället. Jag försöker spela lite långsammare nu, än jag gjorde tidigare. Då försökte jag dra upp tempot rätt mycket, men nu satsar jag lite lägre för att hinna med lite bättre 🙂

Beskrivning av musik och dans kring 1840

Axel Emanuel Holmbergs bok Bohusläns historia och beskrifning gavs ut i tre delar 1842-1845. Varbergs bibliotek kunde snabbt fixa fram den och jag tar mig friheten att citera ett längre stycke ur boken. Eftersom den är ungefär 150 år gammal kanske det mesta av upphovsrätt har försvunnit?

Jag har skrivit av texten, så det är troligt att några felstavningar finns kvar, eftersom jag inte har så bra koll på artonhundratalets skriftspråk.

Njut av den vackra texten!

Med sin liflighet äger Norr-Bohuslänningen en medfödd lust och fallenhet för musik, hvilka icke så tydligt framstå hos folket söderut, som derföre gerna ser ”Håttespelmän” vid sina gillen. På sina sjöresor medför gerna Håtten sin fiol, och om han just icke är någon Ole Bull, så utmärker han sig likväl för sitt lifliga föredrag och sin nitälskan för konsten. Hans musik är ett uttryck af hans eget lynne, glad och lefvande. Föröfrigt har hvarje socken i länet sina ständiga barder. Det musikaliska instrument, som här allmännast nyttjas, är Fiol, af Håtten kallad Fela (af det gamla Fiddla), och om han är god, Bålfela. Klarinett höres mera sällan.

För sång deremot tyckes folket i allmänhet icke äga någon lust. Utom i skogarne af vallhjonen, och på stranden av fiskare, som draga vad, höres sällan någon sång ute. Emedan orgelverk endast finnas i städerna och i ett par landskyrkor, men uti de andra ersättas av bondklockare, som låter höra alla stämmor utom vox humana och, aldrig examinerade, extemporera melodierna till varje vers, kan kyrkosångens beskaffenhet lätt inses. 
Dans deremot älskar Bohuslänningen med passion, och rör sig deruti i allmänhet med ledighet och behag. Sjelfva ålderdomen tvekar icke att i svängande lust påminna sig gladare år, och hinner sällan så långt i stadga, att den fördömer ungdomens glädje, sedan den sjelf vuxit ifrån densamma.
De mest omtyckta dansar äro: Vals, Polska, Galopade, eller, såsom den ock kallas: Skottsk- eller Hoppservals. Polskan, liknande Jössehäradspolskan i Vermland, dansas på ett för Bohuslänningen eget sätt, utstyrd med hvarjehanda luftsprång, vridningar och stampningar med mera, samt går i Håttebygden med en rasande fart, som mer än en gång vållat blodstörtning och döden, men är, det oaktadt, behagfull och skön att åse, såsom det omisskänneligaste uttryck af det raska folkets vighet och lefnadslust. En sannskyldig virtuos tillhör det att under dansen, stödd på sin skönas armar, kasta båda fötterna i taket.
På några ställen i södra skärgården har den löjliga Menuetten bibehållit sin rang af högtidsdans; karlarne hafva derunder hattarne på. Galopaden hörer företrädesvis till skogsbygden. Engelskan eller Tremänningen dansas gerna af de sjöfarande. Men Bohuslänningen äger också en egen nationaldans, Fiskardansen, hvilkens namn angifver stranden och skärgården såsom dess hembygd. Med undantag af ”Väfva Vadmal”, är denna den enda dans, som föreställer en yttre handling. Den afbildar dörjning på is, och utföres af tre personer, av vilka en (fiskaren) figurerar emot de båda andra (fiskköparne). Den figurerandes krumsprång och gester skola föreställa huru han hugger hål i isen, agnar kroken, rycker på dörjen och drar upp fisken, under det han slår armarne och klagar öfver köld med mera, samt spörjer den, emot hvilken han figurerar, hvad sorts fisk han åstundar. Då denne besvarat frågan, erhåller han af den dansande en kindpust eller en så kallad ”munfisk”; kan han då afvärja slaget och istället traktera den förmente fiskaren med ett sådant, så måste denna försöka sin lycka emot den tredje i leken. Träffar åter slaget, måste den, som erhållit det, fram att figurera på samma sätt. Denna dans, hvilken då den utföras af öfvade personer, är löjlig att påse, föranleder ofta ledsamma uppträden, emedan ”fiskarne” icke sällan äro så dugtiga, att näsa och mun springa i blod, och ett allmänt slagsmål blir ofta sista turen i fiskardansen.
På kustlandet brukas en annan dans, Sexlingen, hvilken troligen äfven är egendomlig för Bohuslän. Den utföres av tre par, hvilka korsvis löpa om hvarandra på ett sätt, som lättare låter sig ses än beskrifvas. Dansen går i början sakta, men sedan med en stormande hastighet. Musiken dertill är en sammansättning af menuett och polska.
Bohuslän torde ock numera vara den enda provins i riket, der Hallingen dansas. Denna solodans, hvilken egentligen lär förskrifva sig från Hallingdalen i Norge, utföres af en karl och fordrar mycken styrka och vighet; till densamma hörer att dansa på händerna, kasta hjul, samt att, sittande på ena hälen, med det andra benet framsträckt, hastigt och efter takt omskifta ben, hvilket är det svåraste partiet i hela dansen. Den dansas likväl sällan.
Ringdansar finnas i allmänhet af flera slag, utan att dock egentligen höra till danslekar. De tillgå i allmänhet så, att sällskapet dansar i en stor ring och inom denna dansa flera par. Reglorna för dessa pars bildande äro omvexlande. Under dansen afsjunges ett slags polska. Orden och melodierne äro flerahanda.
De förr af allmogen så älskade Lekar, af hvilka vi till de flesta kunna söka en historisk anledning, hafva på sednare tiden blifvit alldeles aflagda. Endast vid ståndspersonernas julnöjen träffa vi dessa gamla, roliga bekanta; men ingen af dem är nog märklig, för att här kunna beskrifvas.

Meningen ”Emedan orgelverk endast finnas i städerna och i ett par landskyrkor, men uti de andra ersättas av bondklockare, som låter höra alla stämmor utom vox humana och, aldrig examinerade, extemporera melodierna till varje vers, kan kyrkosångens beskaffenhet lätt inses. ” var lite svårtolkad, så om någon förstår vad ”examinerade, extemporera” betyder så är jag tacksam för förklaring 😉

Larssons familj

Ett barnbarns barnbarn till Niklas Larsson kontaktade mig och frågade om en låt 🙂 Så kul att kunna bidra lite! Det ger så mycket tillbaka att ha denna bloggen.

Jag frågade mina släktforskande vänner och fick snabbt svar med en familjedatasammanställning. En förenklad version följer här.

Niklas (Nikolaus) Larsson
 född 29/12 1857, död 16/6 1949

gifte sig 21/2 1879 med

Augusta Mathilda Johansdotter från Naverstad
, född 5/6 1855, död 8/5 1941

Barn

Emma Josefina Nikolausdotter 
född 23/7 1879, död 10/4 1884

Palm, Eva Justina, f. Nikolausdotter
född 30/7 1881, död 18/8 1965 i Påstigen

Carl August Larsson född 
2/1 1884, död 7/2 1949 i Säm, Nedre Västergård, Tanum

Ernst Julius Larsson
 född 6/7 1886, död 4/11 1980 i L. Höggeröd, Ljungskile

Adamsson, Emma Josefina, f. Nikolausdotter född 10/11 1888, död 4/10 1960 i Uddevalla

Haglund, Alma Maria, f. Nikolausdotter
 född 15/11 1891, död 3/1 1977 i Skärvhem, Dingle

Som småbarnsförälder funderar man ju över det fruktansvärda att ens förstfödda bara hinner bli fyra år. När fyraåringen Emma Josefina dog hade familjen även en snart-tre-årig dotter, Eva Justina, och en tremånaders son, det vill säga två barn i mina barns ålder. Usch och fy för den höga barnadödligheten förr i tiden.

Det är denna tvåårings barnbarnsbarn som kontaktade mig. Hon skrev att Niklas spelade en brudmarsch från Bullaren på Eva Justinas sons bröllop. Oftast hade nog spelmännen bara en brudmarsch som de använde vid bröllop så det är troligt att det var EÖ62. Den spelade min pappa när jag gifte mig 🙂

Hos familjen bodde även Niklas pappa Lars Christiansson som föddes 1824, blev änkling 1889 och dog sedan år 1900. Han var backstugusittare enligt husförhörslängden och utfattig.

Kvantitetsprojektets nummer 11 och 12

Idag spelade jag in två låtar i kvantitetsprojektet:

» Islandsvalsen efter August i Tôrve

och

» en annan vals efter densamma

som jag tyvärr inte har något namn på utan kallar den gissvalsen.

Tolv låtar är ju bra jobbat ändå 🙂 Ett dussin låtar på ungefär dubbelt så många veckor.

Mollepriset 2016!

Jag har fått den stora äran att bli tilldelad Mollepriset 2016! Motiveringen lyder:

”För att hon på ett nyfiket och intresserat sätt satt sig in i Särnamusiken, spridit den genom sitt engagerade spel till dans samt bidragit till att öka kännedomen om traditionen via sociala medier”

Det var genom min spelkompis Emil som jag lärde känna spelmän som spelade särnalåtar. Strax innan dess hade jag hittat skivan Jaggu Lekar när jag surfat efter fioler med resonanssträngar, och blev väldigt förtjust i musiken från särnatrakten. Guldspelmannen Per-Olof Moll dog strax innan jag förstod hur bra musik detta är, så jag fick aldrig möjligheten att träffa honom. Men jag har träffat och lärt känna många av hans lärlingar, spelkompisar och familjemedlemmar. I år fick två personer priset, och den andra är Molles mångåriga spelkamrat Per Hardestam. Han är suveränt duktig både på melodispel och stämspel och det är verkligen hedrande att få priset tillsammans med honom. 

Tyvärr kunde jag inte närvara i Särna under prisutdelningen då det ligger 70 mil bort från mitt hem och jag hade en två månader ung son att ägna mig åt. Men nästa vinter hoppas jag på att åka upp till vackra Särna och tacka för priset genom att spela ett par låtar. Familjen Moll hade möjlighet att visa en liten tackfilm från mig under utdelningen och offentliggörandet i Särna i slutet av januari, vilket jag är tacksam för.

Tidigare mollepristagare är ovan nämnde Emil, Bertil Jansson, Jo Gjermunds och Anders Rosén. 

Om Mollepriset:

Veckans låt #10: EÖ15

Tionde inspelade låten i kvantitetsprojektet är EÖ15. Jag har inte skrivit något om den tidigare men det är i alla fall en polska som spelas nuförtiden. Den är rätt svår tycker jag och på inspelningen hör man t ex hur jag inte får till slutet så bra 🙂

» Lyssna på EÖ15

Den börjar likadant som Tobakspolskan EÖ27, men Tobakspolskan är betydligt enklare att utföra:)

EÖ15 har ett mönster om 6*2+(4*2)*2 takter medan EÖ27 har 8*2+2*2+2 (egenpåhittad notation :)).