I fredags var det en fantastiskt bra konsert på Folkmusikkaféet Allégården — Anno 2010 med Roger Tallroth som vikarierade för Daniel Sandén-Warg/Sophia Stinnerbom.
Lite extra kul tyckte jag att det var när de spelade en polska efter Niklas Larsson 🙂 De körde kombinationen av EÖ10 (andra reprisen) och EÖ11 (första reprisen) som de även gör på Groupa-skivan Fjalar.
Leif Stinnerbom och Mats Edén bodde i Göteborg på sjuttiotalet, berättade de, och ville hitta lite lokala låtar när de hade gjort en Groupa-turné på en båt som åkte längs västkusten. Leif sa att de hade förstått att polskorna efter Niklas Larsson var ganska lika värmlandspolskorna i hur de hade spelats, och att de går i en rasande fart och att de mången gång vållat blods-nånting (jag hörde inte riktigt vad han sa..)
Jag känner inte till varifrån den beskrivningen kommer, är det någon av er som vet?
De spelade låten väldigt fort på konserten. De spelade med en kort etta och mycket medljudande strängar på sina resonanssträngade fioler. Det lät riktigt gött! 🙂
Jag hittade en inspelning på YouTube där de spelar den till ett fullt dansgolv i stora salen på Linköpings folkmusikfestival 🙂 Där spelar de lite långsammare och det är verkligen dansant.
Hej!
Vad roligt att läsa denna bloggplats. Det skulle han känt till Niklas Larsson att han skulle ha en egen blogg.
När det gäller mina tankar kring likheter mellan det värmländska sättet att spela polskor och det bohusländska bygger jag det framförallt på Övergaards uppgifter. Han påstår att polskedansen i Bohuslän är den samma som Jösehärspolskan, men att den vid tidpunkten för uppteckningarna 1901 redan är bortlagd. Detta är ju intressant på flera sätt. Dels att vi talar om ett gemensamt kulturområde i de västra landskapen från Bohuslän i söder till Jämtland-Härjedalen i norr. Och att jössehärspolskedansen tydligen hade sin höjdpunkt under första hälften av 1800-talet. detta stämmer med mina upptäckter att när Mazurkan blir populär i slutet på 1800-talet så försvinner polskedansen eller påverkas av mazurkan till att bli mera jämn rent rytmiskt. Då försvinner ofta den heterogena rytm som Övergaard talar om, den korta ettan eller korta trean. När dansen försvinner så påverkas också sättet att spela polska. Ofta dras tempot ner och man lägger mera fokus på detaljerna i melodi eller ornamentik än på rytmen och svänget. Ibland kan det snabba tempot också betonas, främst när det gäller de estradspelmän som började spela på scenen, då det gällde att visa upp virtuositet och teknik.
Det citat jag nämnde på konserten i Göteborg kommer från boken Klackarna i Taket, av Mats Rhenberg, om Halling och Jössehärspolska. Där citeras Axel Em. Holmbergs ”Bohusläns Historia och Beskrivning II, Uddevalla 1843, där det står om polskan att den: ”dansas på ett för Bohuslänningen eget sätt, utstyrd med hvarjehanda luftsprång (En sannskyldig virtuos tillhör det att under dansen, stödd på sin skönas armar, kasta båda fötterna i taket) wridningar och stampningar m.m samt går i Håttebygden med en rasande fart, som mer än en gång wållat blodstörtning och döden, men är det oaktadt behagfull och skön att åse, såsom det omisskänneligaste uttryck af det raska folkets wighet och lefnadslust.”
Leif Stinnerbom
Hej Leif!
Vad roligt att du hittat denna blogg och så intressant att höra dina tankar. När jag spelade för ett par dansare som dansade fläckpolska från Högsäter (ganska nära Svarteborg men i Dalsland) så ville de ha ett mycket högt tempo för att det skulle passa med dansen.
Det vore intressant att prova att spela några larssonbitar assymetriskt, det har jag inte testat.
Hälsningar
Julia