När jag hade spelstuga sista oktober var studenttidningen Spionen från Göteborgs universitet på besök på Allégården. Det blev en fin artikel om folkmusikkulturen där och en mycket suddig version av mig var med på bild 🙂
Det som står om låtstugan är följande stycke:
I rummet bredvid leder Julia Klingvall en låtstuga, där ett stort gäng fiolspelare och en sopransaxofonist lär sig en Halling. Halling är en energisk, norsk dans – en riktig tuppuppvisning (tänk breakdance). Under låtstugor delar deltagarna ofta med sig av sin egen kunskap om musiken och vill gärna veta mer om låten de spelar: ”Vem är den här låten efter?”, ”Jag kan en liknande, den går såhär”, ”Hur dansar man en Halling?”, ”Den där drillen, hur gör du den?”.
Kanske är det denna detaljkännedom, den djupa kunskapen och det outtröttliga grävandet i traditionen som gör att utövande av folkmusik betraktas som ett sorts nörderi. Är man intresserad av folkdans och folkmusik så blir det lätt att man låter sig svepas med fullständigt. Att promenera till bussen i polsketakt kan ses som en av folkdansens lättare bieffekter.
