Om Olle i Stärkestad har jag inte skrivit mycket. Han var från Stärkestad i Foss socken. Det ligger ungefär 5 km från Liane fågelvägen men med Kärnsjön mellan. Arill skriver levande och intressant om honom i uppsatsen Bondspelemän från Norra Bohuslän, 1918:

Ännu någon gång hör man i Svarteborgs socken (Tunge härads nordliga del) talas om den gamla spelmannen Bryngel på Stärken. Han hade en liten gård, som hette Stärken, och efter den har han sitt namn. Han torde ha varit född under mitten av 1700-talet och åtnjöt stort rykte som spelman. Den enda egentliga uppgift, jag fått om honom, är den, att han hade riktig skola för utbildande av spelmän. Här undervisades — enligt den nedan nämnde bondspelemannen Larsson — två av Bryngels egna söner och sju andra ynglingar. En av Bryngels gossar hade inga anlag för musiken. Den andre däremot visade redan tidigt utomordentlig lust till fiolen. ”Och”, tillägger min sagesman, ”det var Olle i Stärkestad” — det mest berömda namnet bland Bohusläns spelmän. Huruvida denna uppgift om hans härkomst är riktig, har jag ej varit i tillfälle att kontrollera. Men ett är säkert: med nästan vidskeplig vördnad talar ännu en och annan gamling om denne gudaborne spelman, och han har blivit en riktig sägenfigur.

Olof Solberg — så var hans borgerliga namn — föddes i Foss (Tunge härads södra del; kunde då fadern vara Bryngel på Stärken?) den 12 dec. 1794 och dog på gården Stärkestad, nära Dalslandsgränsen, den 31 jan. 1848. Som musiker var han så underbar, att man inte kunde tro, att han lärt sig konsten på naturligt sätt. Näcken hade varit hans läromästare. Ville man lära sig av honom, skulle man gå tillväga så här: Man tog en svart katt i en säck, och med den och fiolen gick man bort till ett vattenfall. När ”strummenäcken” spelade, skulle man spela efter. Då näcken slutat, kom han upp ur vattnet för att gripa den djärve, som ville stjäla hans konst, men nu passade man på och kastade säcken med katten till honom, och så gav man sig i väg. Från den stunden hade man fått näckens förmåga att spela.

Även Olle Solbergs fiol var det något märkvärdigt med. När den en tid hängt obegagnad hemma på väggen, kunde man få höra det knäppa i strängarna. Då visste gumman, att man tillrustade bröllop eller annat storkalas ute i bygderna, och då sade hon: ”No, Olle, får du ud å späll!” — ty det fanns inte en någorlunda hederlig tillställning, utan att Solberg skulle sköta musiken. Oupphörligt blev han anlitad, man skickade efter honom från alla håll. I tre dagar varade oftast den tidens fester. Spelmannen fick arbeta i ett kör natt och dag. Det bekom inte Olle i Stärkestad det minsta, han satt och spelade i sömnen. När han slutligen lade ifrån sig fiolen, hade den kommit så i tagena, att den kröp bortefter bordet. Den ansågs stå i förbund med hemliga makter.

En gång var det midsommarlek på Torps herrgård i Håby socken (den tredje och mellersta församlingen i Tunge härad). När Olle gick hem, var han berusad. Han råkade ramla omkull och föll på fiolen, som han bar i en kalvskinnssäck. Den gick sönder, men Olle satte ihop bitarna, och därefter hade fiolen en underskön klang. Den kunde höras på över en halv mils avstånd.

Vid ett tillfälle hade Olle Solberg fiolen att tacka för sitt liv. Han skulle en kväll bege sig till ett bröllop. Med fiolen på ryggen vandrade han fram och kom in i en beteshage. Plötsligt rusade en vildsint tjur emot honom. Olle var obeväpnad, och springa undan gick inte. Vad var att göra? I blinken hade han tagit fram fiolen, satte den under hakan, upp med stråken — det framstormande odjuret möttes av den bästa musik, som stod till buds i hela Bohuslän. Tjuren höll inne i anloppet, stannade, lyssnade. Han var fången av musiken. Så snart Olle slutade, ville tjuren anfalla honom. Han fick fortsätta. Så länge den grymma besten hörde valser, polskor och sorgesamma visor, stod han stilla, men i detsamma musiken tystnade, sänkte han sin breda panna och bölade ilsket. Olle måste hålla på. Han spelade och spelade, han spelade då solen gick ner, när midnatten gled fram över skogen, när gryningen bådade en ny dag, han stod där och spelade för sitt liv. Först fram på morgonen kom folk till undsättning. Ja, så berättar man.

De sista åren slutade Olle i Stärkestad att spela. Hur man än tiggde och bad, fick man inte mera höra en ton från hans fiol, och aldrig mera blev man på dansgillena i tillfälle att virvla om efter hans sprittande musik. Han sägs ha blivit nedstämd och sorgsen, när han besinnande, vilket vilt liv som förts på de tillställningar, där han spelat. Han ansåg sig ha varit en lockfågel, som dragit folket till syndiga vägar. Det är inte svårt att förstå, hur detta kunde komma sig. Schartauanismen hade vid denna tid trängt in i Bohuslän. Väldiga predikanter hade förkunnat Guds misshag med folkets ogudaktiga liv, de läste lagen i all dess oblidkeliga skärpa, under det evangelium sköts i bakgrunden, de fördömde all världslig flärd; dans och andra nöjen störtade människan i helvetet. När man dansade, då hoppade smådjävlar efter en; mer än allt annat ledde dansen människorna till avgrunden. När en sådan lott drabbar den, som vilt hängav sig åt dansernas lockelser, skulle givetvis ett vida svårare straff nå den, som förde sin nästa i fördärvet: spelmannen. I Krokstads pastorat, som ligger intill Foss, verkade den väldige predikanten H. P. Wickelgren, död vid unga år som e. o. prästman, och G. L. Dahl, under många år komminister, slutligen kyrkoherde i pastoratet. Till båda strömmade väldiga åhörarskaror på flera mils omkrets. Deras lagförkunnelse grep många, suggestionen visade sin obetvingliga makt över sinnena. I Kville pastorat, som gränsar intill Svarteborg, var prosten Holmqvist den nya lärans banérförare. Hans predikan gjorde sådant intryck, att många spelmän påstås i ånger och syndaruelse ha slagit sina fioler i kras. Säkert har man härnere aldrig som då gått tillrätta med sig själv och sina medmänniskor. Även Olle Solberg har tydligen rönt intryck av den religiösa väckelsen, och övergivit fiolen. Men när han låg på sin dödsbädd, berättas det, att han i feberyrslan spelade i luften. Fiolen hängde på sin plats.

Jag får inte riktigt ihop det med årtal och släktskap. Enligt Lars Ahlberg levde Bryngel på Stärken (1782-1840) och Olle 1795-1840. Skulle Olle varit Bryngels son vore Bryngel en mycket ung fader. Ahlberg skriver snarare att de var spelkamrater och förmodligen släkt eftersom de båda härstammade från samma trakt i Dalsland, troligen Edsleskog eller Laxarby enligt Ahlberg.

63