Sedan jag skrev om Schalemó har jag fått mer information om honom från flera källor. Tänk vad mycket man kan hitta med hjälp av goda kontakter och informationsteknologi!

Det är fascinerande på hur många sätta man kan stava hans namn. Jag har sett Chalemau, Chalumeau, Charlemaux, Charlemeaux, Challemau, Charlumau, Charliemo, Schallemo, Schallmo och Schalemó. Jag måste välja en stavning att använda själv och det faller på Schalemó eftersom det är vad David Arill använde, han som beskrivit honom livligast. Stavar man namnet ”Chalumeau” avser det ett folkligt träblåsinstrument från sen barock, föregångare till klarinetten (enligt Wikipedia).

Med hjälp från min vän Rune, tillika spelman och släktforskare, har jag fått reda på lite persondata. Schalemós fullständiga namn var Andreas Svensson Charlemeaux (stavning varierar som sagt) och han var född 1802 i Wästerby, Forshälla. Charlemeaux föräldrar hette Sven Redelig och Gertrud Abrahamsdotter. Fadern var soldat och de fick fem barn där Andreas var yngst och den enda som enligt släktforskningsinformationen även hade efternamnet Charlemeaux. Undrar var det kom ifrån?

År 1828 flyttade han från Forshälla till Uddevalla och hus No 65 med sin hustru Anna Eriksdotter (född 1798 i Mellby) och deras två döttrar. Döttrarna hette Beata (född 1824, Kåreholmen, Forshälla) och Gustava (född 1826, Dramsvik, Forshälla). Maria Charlotta föddes 1829 i Uddevalla men dog redan 1833 🙁 De fick ytterligare två döttrar, Mathilda (1831) och Maria Charlotta Beata Fredrika (1834), några månader efter att Beata dog. Sorgligt hur hög barnadödligheten var på den tiden 🙁 Det finns ytterligare ett barn kallat Maria Charlotta Chalumau som föddes 1852 och dog 1853, men där kan ju inte Charlemeaux vara fadern då han dog 1843 i Uddevalla. Antagligen är inte Anna modern heller med tanke på hennes ålder, men namnen tyder på släktskap.

I Uddevalla Stads Historia del III 1806-1863 står en del om Schalemó, på sidan 176. Sten Kristiansson har författat boken på uppdrag av Uddevalla Stadsfullmäktige.

”I en uppsats om bondspelmän från norra Bohuslän omtalas, att det enligt samstämmig mening funnits en musiker i Uddevalla, som överträffat alla samtida. Han skall ha burit det underliga namnet Schallemo. Han skulle ha varit ”vid regementet”, tidvis hållit krog i Uddevalla och samtidigt fungerat som gycklare eller muntrationsråd. Han kallades till gillen och kalas, där man ännu ville höra fiolens toner. Ännu vore fiolerna icke bortlagda. Schallemo ansågs för trollkunnig. Den bekanta vandringssagan om förmågan att förvända synen, att krypa genom en stock, under det att krypningen egentligen försiggick vid sidan, tillämpades på honom. Drastiska detaljer berättades om hans hämnd mot pigan, som röjt honom.

Även Robert Thorburn omnämner honom i en anteckning och stavar namnet på samma egendomliga sätt. En gång skall han av den gnidige prosten Rabe ha blivit avkrävd tionde och då kommit in på prästgården. Han ställde sig mot en vägg, tog upp sin fiol och började spela utanför fönstren för att på detta sätt fullgöra sitt dagsverke.

Enligt den av Arill omtalade traditionen gick det med Schallemo som med de flesta av 1800-talets folkmusikanter i Bohuslän. Han slutade spela. Han skall under färden hem från en tillställning ”fått se något”. Antagligen är det den schartauanska väckelsen som inverkat. Där den gick fram, slogos många gamla fioler i kras. Väckelserörelsen ogillade även års- och folkfesterna, dels av ovilja mot ”vidskepelse”, dels på grund av de oseder, som ej utan skäl befarades. För övrigt hade lärofadern icke omnämnt dem med ett ord.

Det har roat mig att efterforska legendgestalten Schallemo, som enligt tradition lärt sin konst av näcken själv. Han hette i verkligheten Chalumeau och var givetvis av utländsk härkomst. Han var musikant vid regementet en tid, levde sedan på öster i Uddevalla och gjorde ingen något för när, vadan heller ingenting mera finnes om honom i skrivna källor. Han blev 40 år gammal och dog 1843.”