I samband med Korröfestivalen i Småland i juli i år passade jag på att göra min tredje uppspelning inför Zornjuryn. De tidigare gjorde jag 2011 och 2012. Här följer en sammanfattning av uppspelningen och återkopplingen från juryn. På uppspelningen försökte jag berätta lite lagom mycket om låtarnas kulturella sammanhang och något om varför jag spelar dem som jag gör.
Uppspelningen
Jag ska spela tre låtar från Svarteborg socken i Bohusläns inland, skogs- och ”fjäll”-trakter. En trippvals och två polskor.
Alla tre är relaterade till Niklas Larsson, som var den mest kända spelmannen från den trakten. Han levde ca 1850 till 1950.
Den här valsen har vi i ljudande tradition efter August i Tôrve och Helge Andersson som har den efter Niklas Larsson. Min pappa Göte Klingvall har spelat med dem och lärt sig denna låten av dem. Jag har lärt mig den av honom.
– Kents favorit –
Nu kommer en polska som kallas stärkestadspolskan, efter en spelman i grannsocknen, Olle i Stärkestad. Han var generationen innan Niklas. Nummer 14 i EÖ. Det är den mig veterligen mest väldokumenterade låten från trakten och finns i ca fem uppteckningar och en fonografinspelning som är ca 99 år gammal. Jag inspireras mest av fonografinspelningen men det är ganska likt alltihop. Taktstrecken skiljer i en uppteckning, men den är udda så jag går efter de andra.
Jag har också funderat lite på det där med tempo och dans eftersom jag fick feedback på det förra gången. Jag har t ex pratat med (lokala) dansare. Vi vet inte hur man dansade precis här men hur det var lite runtomkring t ex i Dalsland.
Eftersom låten finns inspelad har vi ett tempo där och även en tempoangivelse från Albert Fossum. För fem-sex låtar har han angivit tempot, t ex 32 takter på x sekunder. Där finns förstås olika tempon för olika låtar. Den här låten har fått 144 och 160 (fonografen). Många misstänker att det blev lite snabbare på fonografinspelningarna så jag spelar inte riktigt så fort nu.
– EÖ14 –
En polska till, nr 11 hos EÖ. Den finns även upptecknad efter Niklas Larssons elev Albert Fossum, Dingle, och kallas då Kampens polska. Jag har inte så mycket mer information om den. Har den från noter.
– EÖ11 –
När jag hade spelat färdigt frågade de i vilka sammanhang jag spelade låtarna, om jag spelade i någon grupp och om jag jobbade med musik. Hoppas att de senare frågorna bara var av intresse, för det borde väl inte påverka bedömningen.. Jag är civilingenjör 🙂 och spelar mest själv.
Jurysamtalet
Jag får börja med det positiva 🙂 De gillade livfullheten och mitt uttryck. De sa att musiken från det här området är speciell med egensinniga låtar. De tyckte att jag spelade låtarna så obehindrat och hade ett härligt uttryck i mitt spel. Det är kul att höra!
Enligt juryn så lade jag till några taktdelar ibland, framför allt i reprisvändningarna. Det kan mycket väl stämma, för det har jag haft problem med tidigare också. Men jag har ännu inte själv detaljlyssnat på inspelningarna så att jag kan säga var det var. Så ska det naturligtvis inte vara, så det ska jag öva på att inte göra. De var väldigt ödmjuka och frågade om det var min mening, men det var det ju inte. Det är inte lika avgörande om man dansar på fläck, vilket man troligen gjorde när det begav sig, men det är inte många som gör det nuförtiden till annat än slängpolskor.
Dessutom trodde juryn att fonograftempot nog var ett bra danstempo, dvs snabbare än vad jag spelade. Väldigt svårt att veta känner jag, men det är ju juryn som bedömer. I Västergötland går det oftast väldigt snabbt, och det finns ju flera källor till att det ska vara snabbt även här, men samtidigt har vi ju flera tempoangivelser som är olika, och de flesta andra som spelar denna musik har inte så högt tempo. Det är förstås i sig inget argument för lite lägre tempo men det visar hur andra har tolkat samma material.
Jag fick ett tips om att binda fler trioler för att lättare kunna spela fortare eftersom många spelmän som vi har i levande tradition gjorde så. Det är definitivt lättare att spela snabbt om man binder men jag vill inte binda överallt, utan bara ibland, som jag gör idag. När man lyssnar på Niklas Larsson varierar han stråken och hackar ofta. Binder man blir det en helt annan karaktär som jag inte alltid vill åt. Jag får helt enkelt öva tills jag klarar att hacka där jag vill hacka 🙂
Jag passade även på att nämna att Niklas Larsson varierar tempot mycket när han spelade, framför allt ökade i snabba partier. Jag har nog mer en tendens att sakta in där tyvärr. Jurysamtalet är väldigt kort (rekommenderad tid är ca 5 minuter) så det finns inte så mycket utrymme för diskussion men några få meningar hann jag säga 🙂
Här börjar det bli svårt! Svårt att veta hur jag ska göra. Jag ska göra det till mitt och till dansbart. Men, dansbart nu eller dansbart på 1800-talet? Min kompis Caroline som spelar dalslandslåtar av ungefär samma karaktär berättade att hon drog ner tempot när hon spelade dem till dans, för att passa dagens dansare. De flesta spelmän har nog strävat efter att få musiken dansbar i den tid de verkade. Därmed inte sagt att det är dansarna som ska styra hur symbiosen blir utan det bör vara en samverkan mellan spelmän och dansare.
Jag är inte ute efter att kopiera fonografinspelningen utan mitt mål är att göra låtarna så ”bra” som möjligt och för min del innebär det förstås även att de ska vara dansbara och helst även att de ska väcka danslust. Jag ska inte lägga till taktdelar där det inte ska vara men tempot är en svårare fråga som kräver mer funderingar. Dels vilket grundtempo som är lämpligt till dans och dels vilka tempovariationer som är lämpliga inom en låt.
Tack till juryn för det jobb ni lägger ner på alla oss uppspelande!
Senare: Nu har jag lyssnat lite mer på inspelningen av uppspelningen och tror att jag hamnade i baktakt på andrarepriserna i valsen och så håller jag definitivt med juryn om att jag är för seg i vissa reprisvändningar i stärkestadspolskan, så att man måste vänta in nästa takt en stund. Bra att veta, så får jag försöka fixa till det.