Etikettarkiv: David Arill

Olle i Stärkestad

Publicerat av

Om Olle i Stärkestad har jag inte skrivit mycket. Han var från Stärkestad i Foss socken. Det ligger ungefär 5 km från Liane fågelvägen men med Kärnsjön mellan. Arill skriver levande och intressant om honom i uppsatsen Bondspelemän från Norra Bohuslän, 1918:

Ännu någon gång hör man i Svarteborgs socken (Tunge härads nordliga del) talas om den gamla spelmannen Bryngel på Stärken. Han hade en liten gård, som hette Stärken, och efter den har han sitt namn. Han torde ha varit född under mitten av 1700-talet och åtnjöt stort rykte som spelman. Den enda egentliga uppgift, jag fått om honom, är den, att han hade riktig skola för utbildande av spelmän. Här undervisades — enligt den nedan nämnde bondspelemannen Larsson — två av Bryngels egna söner och sju andra ynglingar. En av Bryngels gossar hade inga anlag för musiken. Den andre däremot visade redan tidigt utomordentlig lust till fiolen. ”Och”, tillägger min sagesman, ”det var Olle i Stärkestad” — det mest berömda namnet bland Bohusläns spelmän. Huruvida denna uppgift om hans härkomst är riktig, har jag ej varit i tillfälle att kontrollera. Men ett är säkert: med nästan vidskeplig vördnad talar ännu en och annan gamling om denne gudaborne spelman, och han har blivit en riktig sägenfigur.

Olof Solberg — så var hans borgerliga namn — föddes i Foss (Tunge härads södra del; kunde då fadern vara Bryngel på Stärken?) den 12 dec. 1794 och dog på gården Stärkestad, nära Dalslandsgränsen, den 31 jan. 1848. Som musiker var han så underbar, att man inte kunde tro, att han lärt sig konsten på naturligt sätt. Näcken hade varit hans läromästare. Ville man lära sig av honom, skulle man gå tillväga så här: Man tog en svart katt i en säck, och med den och fiolen gick man bort till ett vattenfall. När ”strummenäcken” spelade, skulle man spela efter. Då näcken slutat, kom han upp ur vattnet för att gripa den djärve, som ville stjäla hans konst, men nu passade man på och kastade säcken med katten till honom, och så gav man sig i väg. Från den stunden hade man fått näckens förmåga att spela.

Även Olle Solbergs fiol var det något märkvärdigt med. När den en tid hängt obegagnad hemma på väggen, kunde man få höra det knäppa i strängarna. Då visste gumman, att man tillrustade bröllop eller annat storkalas ute i bygderna, och då sade hon: ”No, Olle, får du ud å späll!” — ty det fanns inte en någorlunda hederlig tillställning, utan att Solberg skulle sköta musiken. Oupphörligt blev han anlitad, man skickade efter honom från alla håll. I tre dagar varade oftast den tidens fester. Spelmannen fick arbeta i ett kör natt och dag. Det bekom inte Olle i Stärkestad det minsta, han satt och spelade i sömnen. När han slutligen lade ifrån sig fiolen, hade den kommit så i tagena, att den kröp bortefter bordet. Den ansågs stå i förbund med hemliga makter.

En gång var det midsommarlek på Torps herrgård i Håby socken (den tredje och mellersta församlingen i Tunge härad). När Olle gick hem, var han berusad. Han råkade ramla omkull och föll på fiolen, som han bar i en kalvskinnssäck. Den gick sönder, men Olle satte ihop bitarna, och därefter hade fiolen en underskön klang. Den kunde höras på över en halv mils avstånd.

Vid ett tillfälle hade Olle Solberg fiolen att tacka för sitt liv. Han skulle en kväll bege sig till ett bröllop. Med fiolen på ryggen vandrade han fram och kom in i en beteshage. Plötsligt rusade en vildsint tjur emot honom. Olle var obeväpnad, och springa undan gick inte. Vad var att göra? I blinken hade han tagit fram fiolen, satte den under hakan, upp med stråken — det framstormande odjuret möttes av den bästa musik, som stod till buds i hela Bohuslän. Tjuren höll inne i anloppet, stannade, lyssnade. Han var fången av musiken. Så snart Olle slutade, ville tjuren anfalla honom. Han fick fortsätta. Så länge den grymma besten hörde valser, polskor och sorgesamma visor, stod han stilla, men i detsamma musiken tystnade, sänkte han sin breda panna och bölade ilsket. Olle måste hålla på. Han spelade och spelade, han spelade då solen gick ner, när midnatten gled fram över skogen, när gryningen bådade en ny dag, han stod där och spelade för sitt liv. Först fram på morgonen kom folk till undsättning. Ja, så berättar man.

De sista åren slutade Olle i Stärkestad att spela. Hur man än tiggde och bad, fick man inte mera höra en ton från hans fiol, och aldrig mera blev man på dansgillena i tillfälle att virvla om efter hans sprittande musik. Han sägs ha blivit nedstämd och sorgsen, när han besinnande, vilket vilt liv som förts på de tillställningar, där han spelat. Han ansåg sig ha varit en lockfågel, som dragit folket till syndiga vägar. Det är inte svårt att förstå, hur detta kunde komma sig. Schartauanismen hade vid denna tid trängt in i Bohuslän. Väldiga predikanter hade förkunnat Guds misshag med folkets ogudaktiga liv, de läste lagen i all dess oblidkeliga skärpa, under det evangelium sköts i bakgrunden, de fördömde all världslig flärd; dans och andra nöjen störtade människan i helvetet. När man dansade, då hoppade smådjävlar efter en; mer än allt annat ledde dansen människorna till avgrunden. När en sådan lott drabbar den, som vilt hängav sig åt dansernas lockelser, skulle givetvis ett vida svårare straff nå den, som förde sin nästa i fördärvet: spelmannen. I Krokstads pastorat, som ligger intill Foss, verkade den väldige predikanten H. P. Wickelgren, död vid unga år som e. o. prästman, och G. L. Dahl, under många år komminister, slutligen kyrkoherde i pastoratet. Till båda strömmade väldiga åhörarskaror på flera mils omkrets. Deras lagförkunnelse grep många, suggestionen visade sin obetvingliga makt över sinnena. I Kville pastorat, som gränsar intill Svarteborg, var prosten Holmqvist den nya lärans banérförare. Hans predikan gjorde sådant intryck, att många spelmän påstås i ånger och syndaruelse ha slagit sina fioler i kras. Säkert har man härnere aldrig som då gått tillrätta med sig själv och sina medmänniskor. Även Olle Solberg har tydligen rönt intryck av den religiösa väckelsen, och övergivit fiolen. Men när han låg på sin dödsbädd, berättas det, att han i feberyrslan spelade i luften. Fiolen hängde på sin plats.

Jag får inte riktigt ihop det med årtal och släktskap. Enligt Lars Ahlberg levde Bryngel på Stärken (1782-1840) och Olle 1795-1840. Skulle Olle varit Bryngels son vore Bryngel en mycket ung fader. Ahlberg skriver snarare att de var spelkamrater och förmodligen släkt eftersom de båda härstammade från samma trakt i Dalsland, troligen Edsleskog eller Laxarby enligt Ahlberg.

David Arill hade blivit glad om han vetat hur levande folkmusiken är nu

Publicerat av

Jag har äntligen läst David Arills uppsats om Bondspelemän från Norra Bohuslän från 1918. Inledningsvis beskriver han folkmusikens ställning i sin samtid och han har inte så gott hopp om dess fortsatta levnad. Men trots det är han en flitig insamlare och upptecknare, vilket är roligt för oss som hundra år senare undrar vilka de gamla spelmännen var. Så levande beskrivningar av de bohuslänska artonhundratalsspelmännen som Arill har gjort har jag inte sett någon annanstans.

Arill levde 1893-1953 och var således endast ungefär 25 år när han skrev denna uppsats. Här följer inledningen på hans uppsats där han beskriver det rådande läget och hans prognoser om framtiden:

”Bondspelemännens tid är väl nu i det närmaste förbi, åtminstone i de trakter där den nya tiden helt dragit in. Det är blott en eller annan äldre person, som ägnar sig åt folkmusiken och som förstår att hantera fiolen och i den ser en kär vän. Det yngre släktet griper istället till handklaveret och vid baler och danstillställningar vill man hellre höra en modern dragspelman, som har Friarvalsen, Kostervalsen, Putte o. a. på sin repertoar, än lyssna till de gamla klassiska låtar, som bondspelemannen kan locka fram ur sin fiol. Man dansar inte heller gärna mazurka, vals och polkett, nej, fint ska det vara, och därför tar man boston och ”ånstep”. Allt mera sällan har bondspelemannen tillfälle att visa sin skicklighet. En följd av detta är, att hans konst dör ut med honom i hans trakt. Inte längre är det som förr, att han får någon lärjunge, som för hans danser och låtar till nästa generation. Den tid är förbi, då bondspelemannen bildade skola.

Låt vara att spelmanstävlingarna bidragit till att fästa allmänhetens uppmärksamhet vid den gamla folkmusiken och dess sista vapendragare, men det är nog otänkbart, att denna musik ska uppleva sin renässans. Tiden är inte sådan. Folkmusiken betraktas huvudsakligen som ett kuriosum, den blir beundrad men föga övad. Skall den få nytt liv, så blir det väl knappast bland allmogen. Där är nog dess saga all. Nu gäller det i främsta rummet att uppteckna så många av de ålderdomliga melodierna och visorna som möjligt. Det är en rik kulturskatt, som på så sätt räddas åt vårt släkte.

Med iver har detta insamlingsarbete bedrivits i flera år, och många dyrbara pärlor har man ryckt undan en förtidig förgängelse. Inte en dag för snart har detta skett. Med varje bondspeleman, som lägges i grav, nedmyllas alltid en rest av fädrens musikkultur, kanhända ofta en oersättlig förlust, ty varje gammal spelman har säkert något som inte är bekant för andra. När han så går bort, försvinner detta med honom. Mycket har, som sagt, gjorts för folkmusikens upptecknande, mycket återstår att göra; man får innerligt hoppas, att det verkligen blir utfört, medan tid är. Emellertid är det härvidlag en sak, som man i vårt land försummat, nämligen att fästa sig vid bondspelemännen själva. Musiken är det viktigaste, men hur mycket nytta skulle man inte kunna draga av dess utövare, ifall de utfrågades. Det är inte bara de gamla låtarne, som de bevarat. I de flesta fall träffar man hos dem också på historier och sägner, som de mer än många andra varit i tillfälle att höra. Det är ej blott musiken de tagit i arv efter den gamla tidens män utan ofta också åtminstone brottstycken av deras syn på tillvaron och företeelserna i vår värld. I många fall är det åtminstone så. F. ö. har mycket av den gamla tron spunnits omkring dessa människor. Man uppfattar dem som mystiska personligheter i förbund med goda eller onda andeväsen: näcken var varit deras läromästare, och ofta har man ansett dem trollkunniga, o. s. v. (Se t. ex J. Skar: Gamalt or Sätesdal, I, uppsatserna Spelemänner, s 125, och Tarkjell Aslaksson, s. 135)”

Tack vare Arill och andra ivriga insamlare och påhejare har vi nu massor av material att studera, levandegöra och jobba vidare kring. Tack!

En vispolska som överlevt genom ljudande tradition

Publicerat av

Det är ganska ovanligt att polskor bevarats i tradition i svarteborgsområdet. Men det är himla kul när det händer. De som jag känner till som spelat polskor från Svarteborg ända in i andra halvan av nittonhundratalet är August i Tôrve, Helge Andersson och August i Wrem, och förstås de som har lärt sig efter dem, som inte går att rada upp här..

Den polskan jag tänker på nu har en text som börjar Ja geck mig ut en midssommernatt. Det är en polska som vi har genom August i Tôrve och hans son Helge Andersson, som har den efter Niklas Larsson.

Övergaards och Arills uppteckningar

Låten finns upptecknad hos Einar Övergaard, EÖ36, med titeln Vispolska. Den är enligt Övergaard av ”lokal prägel” och Niklas Larsson har lärt sig den av sin far. Låten går i D-dur, har två repriser på åtta takter vardera och repristecken utsatta.

Ur Einar Övergaards folkmusiksamling, med tillstånd från Svenskt Visarkiv

Han skriver att texten börjar

Ja geck mej ut en mesommorsnatt
då feck ja ta på tösenes patt

David Arill har publicerat några verser upptecknade efter Niklas Larsson i sin folkminnesuppsats där han också skriver lite om spöstraff, som de verserna handlar om, bland annat att det avskaffades 1855. De tre verser som Arill publicerade lyder:

8. Så tog de mej å la åver en krack,
hej falalli lej falilå
då kan de tru, jä va ente frack.
hej falrulalru lia lalu lej.

9. Så hissa de mej på spöpåln upp,
där pryla de min syndefulle kropp.

10. No ha jä sjungt den visan te slut,
skramla ihob å gi mä en subb.

Svenska Låtars uppteckningar

I Svenska Låtar Bohuslän finns denna polska upptecknad som SvLBhln18 men författarna ansåg att texten inte lämpade sig för publicering. Det står också att låten finns i flera varianter i Dalsland. Detta blir ett ganska långt blogginlägg så jag väntar till ett annat tillfälle att jämföra melodierna!

Roligt nog finns texten återgiven i originalen på Folkmusikkommissionens hemsida och där lyder den ungefär så här (svårt att läsa för mig som inte är van vid gammaldags handstil):

1. Ja gick mej ut i midsommarnatt
Hopp fallera…
Då fick jag ta på tösenes patt
Hopp…

2. Så stält di mej för tingsbordet in
Trettio horor stodo där i en ring

3. Domarn han slog opp en storen bok
Frågte mej hur många horungar jag har gjort

4. Inte rigti jag de kan besvara nu
Anten e de 30 eller 27

5. Så kom de fram en ärelös präst
Läste upp för mej en lången horetext

6. Klockan befalte jag skulle på kne
Den fitten skulle också vare mä

7. Så hängte di mej på spöpålen opp
De prygla(?) di min syndefulle kropp

8. Så tog di mej från spöpålen ner
Di frågte mej om jag ska hora mer

9. Så tog di mej å hängte ofver en krack
Då kan du tro jag var ente frack

10. Nu har ja sjungt den visan te slut
Skramla ihop å gi mej en sup

11. Får je ente brännvin ska ja kaffe ha
Får je ente kaffe ska ja qvinnfolk ha

Det finns även en liknande variant upptecknad efter Albert Fossum, SvLBhln26, som Nils Andersson trodde byggde på en vallåt. Där står att polskan var efter Spel Olaus, Svarteborg, som var samtida med Gömmen. Även Lorn i Rönningen har spelat denna polska.

Inspelningar och uppteckningar med August Andersson

På Svenskt visarkivs inspelningar SVA 163 sjunger August några verser på låten.

Domarn slo upp sin store lange bok
Ti ram di dam di dia ram di dej
Å frågte mig va många ungar ja hade gjort
Tia ra di da di dej

Inte kan ja svara på de just nu
Om de va 34 eller 47

Sedan så häng di mej på en krack
Spöa di upp min horefulle kropp

Bokenäsets Ådra har sju verser efter August som lyder så här:

1. Je geck mej ut en missommernatt
då fick jag ta på töseras patt

2. Då lekte ja me jänterna så
att jag fick till tingshuset gå

3. Domarn slog upp sin store långe bok
Frågte mej va många ungar ja hade gjort

4. Inte kan jag svara på de just nu
Om de var 34 eller 47

5. Så tog de mej å la mej over en krack
Då må du tro ja var inte frack

6. Så hängde de mej på spöpålen opp
Så spöa de upp min horefulle kropp

7. Nu har ja sjungt den visan till slut
Skramla ihop å ge mej till en sup

Inspelning med Helge Andersson

Min pappa spelade in låten med Helge 1994, men han sjöng inte texten. Helge spelar två repriser varav den ena är i samma melodi som textraderna utan omkvädet. Helge börjar på reprisen som går högt, och sen kommer den repris som texten är till, precis likadant som August sjöng den. Han spelar låten mycket fortare än vad August sjöng och han slutar sedan med den höga reprisen.

Nutida varianter

Bokenäsets Ådra gör en variant med melodin efter inspelningen med Helge och med texten från August.

Folkmusikgruppen Hemållt har gett ut sin variant av den här låten på sin skiva Hin håles harvedrag och de har också texten efter August i Tôrve. Tempot är ungefär som August sjöng den.

Nu hann jag inte alls kika på skillnaderna i melodin i de olika uppteckningarna, men det får bli en annan gång 🙂

Roligt med en vispolska av lokal prägel som överlevt i ljudande tradition och som spelas fortfarande! (En annan är EÖ18, efter Daniel i Påstigen)

Lite om Einar Övergaards uppteckningar och Märta Ramstens efterforskningar

Publicerat av

Einar Övergaard var hos Niklas Larsson sommaren 1901 och tecknade upp 22 polskor, en halling, en marsch och tio visor. Märta Ramsten vid Svenskt visarkiv gav ut Övergaards samlade uppteckningar med kommentarer i boken Einar Övergaards folkmusiksamling 1982. Här finns mycket intressant att läsa, denna bok rekommenderas för alla som är intresserade av folkmusik från västsverige med omnejd.

Om Niklas skrev Övergaard inte mycket, men Ramsten har forskat vidare och hittat i kyrkböckerna att han hette Nikolaus Larsson, född 29 december 1857. Han var gift med Augusta Mathilda Johansdotter, Tilda kallad, och de fick fem barn.

Ramsten återger vad folkminnesuptecknaren David Arill publicerat uppsatsen Bondespelemän i norra Bohuslän (1918). Jag tar mig friheten att också citera några rader härur. Detta citat är vanligt när man hör berättas om Niklas:

Det är en liten pigg gubbe, kvick som en vessla, alltid glad och livlig. Fastän han bor långt från alla ära och redlighet upp i skogsbygden och har en bra bit till riktig väg, går han ofta med sin fiollåda i handen ner till gårdarna och spelar natten lång på kalaserna. Han tröttnar inte. ”Dä går utå se sjol å späll”, säger han, och så stampar han takten till sina gamla polskor.

Arill beskriver vidare att när dragspelet gjorde intåg och dansgillena minskade spelade inte Niklas under en tioårsperiod. Men när spelmanstävlingarna kom igång blev han övertalad att spela igen, och var med 1909 i Ljungskile. Därefter var han med i många tävligar och fick oftast bra placeringar. Han var även med på Riksspelmansstämman i Stockholm 1910, som hade hundraårsjubiléum i somras.

Niklas hade lärt många av låtarna från Anders Eriksson, kallad Gömmen, skriver Arill. Han var född 1812 och var elev till Bryngel på Stärken, som dog på 1840-talet. (Mera info här) Ramsten skriver också att det finns fyra låtar inspelade på fonografcylindrar av Yngve Laurell, men i dagsläget känner vi till fem inspelningar.

Övergaard skriver att Niklas jämte Garnbindarn Gustaf Johannesson, ursprungligen från Töftedal i Dalsland men boende i Svarteborg, ”voro ganska goda förmågor och kunde utföra någotsånär tillfredsställande de mera svårspelta fiollåtarna”.

Uppteckningarna innehåller förslag, drillar, bindningar, vissa dubbelgrepp och ibland medljudande strängar. Det står till exempel inget om A-bas vilket jag tror att Övergaard tyckte var underförstått. Det står heller inget om pizzicato, vilket det ibland gör i Svenska Låtar. Invid låtarna finns ofta referenser till Svenska Låtar, vilket förstås lockar till jämförelse av uppteckningarna. Men det får jag skriva om en annan gång, och troligen låt för låt 🙂

Av de tio visorna är fem så kallade lyriska kärleksvisor, två lokala vispolskor och en känd i hela landet (”Sätt du glaset för din mun”). Visorna är bland annat efter Hans Andersson, lantbrukare i Grinås, Svarteborg, tillika August i Tôrves far, och efter fadern Lars Christiansson (född 1824 i Skredsvik) och efter Gömmen.