Einar Övergaard var hos Niklas Larsson sommaren 1901 och tecknade upp 22 polskor, en halling, en marsch och tio visor. Märta Ramsten vid Svenskt visarkiv gav ut Övergaards samlade uppteckningar med kommentarer i boken Einar Övergaards folkmusiksamling 1982. Här finns mycket intressant att läsa, denna bok rekommenderas för alla som är intresserade av folkmusik från västsverige med omnejd.
Om Niklas skrev Övergaard inte mycket, men Ramsten har forskat vidare och hittat i kyrkböckerna att han hette Nikolaus Larsson, född 29 december 1857. Han var gift med Augusta Mathilda Johansdotter, Tilda kallad, och de fick fem barn.
Ramsten återger vad folkminnesuptecknaren David Arill publicerat uppsatsen Bondespelemän i norra Bohuslän (1918). Jag tar mig friheten att också citera några rader härur. Detta citat är vanligt när man hör berättas om Niklas:
Det är en liten pigg gubbe, kvick som en vessla, alltid glad och livlig. Fastän han bor långt från alla ära och redlighet upp i skogsbygden och har en bra bit till riktig väg, går han ofta med sin fiollåda i handen ner till gårdarna och spelar natten lång på kalaserna. Han tröttnar inte. ”Dä går utå se sjol å späll”, säger han, och så stampar han takten till sina gamla polskor.
Arill beskriver vidare att när dragspelet gjorde intåg och dansgillena minskade spelade inte Niklas under en tioårsperiod. Men när spelmanstävlingarna kom igång blev han övertalad att spela igen, och var med 1909 i Ljungskile. Därefter var han med i många tävligar och fick oftast bra placeringar. Han var även med på Riksspelmansstämman i Stockholm 1910, som hade hundraårsjubiléum i somras.
Niklas hade lärt många av låtarna från Anders Eriksson, kallad Gömmen, skriver Arill. Han var född 1812 och var elev till Bryngel på Stärken, som dog på 1840-talet. (Mera info här) Ramsten skriver också att det finns fyra låtar inspelade på fonografcylindrar av Yngve Laurell, men i dagsläget känner vi till fem inspelningar.
Övergaard skriver att Niklas jämte Garnbindarn Gustaf Johannesson, ursprungligen från Töftedal i Dalsland men boende i Svarteborg, ”voro ganska goda förmågor och kunde utföra någotsånär tillfredsställande de mera svårspelta fiollåtarna”.
Uppteckningarna innehåller förslag, drillar, bindningar, vissa dubbelgrepp och ibland medljudande strängar. Det står till exempel inget om A-bas vilket jag tror att Övergaard tyckte var underförstått. Det står heller inget om pizzicato, vilket det ibland gör i Svenska Låtar. Invid låtarna finns ofta referenser till Svenska Låtar, vilket förstås lockar till jämförelse av uppteckningarna. Men det får jag skriva om en annan gång, och troligen låt för låt 🙂
Av de tio visorna är fem så kallade lyriska kärleksvisor, två lokala vispolskor och en känd i hela landet (”Sätt du glaset för din mun”). Visorna är bland annat efter Hans Andersson, lantbrukare i Grinås, Svarteborg, tillika August i Tôrves far, och efter fadern Lars Christiansson (född 1824 i Skredsvik) och efter Gömmen.
