Nu har jag spelat in nr 11:
Den har jag tragglat med i flera år och finns nog i äldre inspelningar här på bloggen. Idag lät den så här!
Den passar bättre med AEAE-stämning, men nu blev det ADAE istället. Jag försöker spela lite långsammare nu, än jag gjorde tidigare. Då försökte jag dra upp tempot rätt mycket, men nu satsar jag lite lägre för att hinna med lite bättre 🙂
I samband med Korröfestivalen i Småland i juli i år passade jag på att göra min tredje uppspelning inför Zornjuryn. De tidigare gjorde jag 2011 och 2012. Här följer en sammanfattning av uppspelningen och återkopplingen från juryn. På uppspelningen försökte jag berätta lite lagom mycket om låtarnas kulturella sammanhang och något om varför jag spelar dem som jag gör.
Jag ska spela tre låtar från Svarteborg socken i Bohusläns inland, skogs- och ”fjäll”-trakter. En trippvals och två polskor.
Alla tre är relaterade till Niklas Larsson, som var den mest kända spelmannen från den trakten. Han levde ca 1850 till 1950.
Den här valsen har vi i ljudande tradition efter August i Tôrve och Helge Andersson som har den efter Niklas Larsson. Min pappa Göte Klingvall har spelat med dem och lärt sig denna låten av dem. Jag har lärt mig den av honom.
– Kents favorit –
Nu kommer en polska som kallas stärkestadspolskan, efter en spelman i grannsocknen, Olle i Stärkestad. Han var generationen innan Niklas. Nummer 14 i EÖ. Det är den mig veterligen mest väldokumenterade låten från trakten och finns i ca fem uppteckningar och en fonografinspelning som är ca 99 år gammal. Jag inspireras mest av fonografinspelningen men det är ganska likt alltihop. Taktstrecken skiljer i en uppteckning, men den är udda så jag går efter de andra.
Jag har också funderat lite på det där med tempo och dans eftersom jag fick feedback på det förra gången. Jag har t ex pratat med (lokala) dansare. Vi vet inte hur man dansade precis här men hur det var lite runtomkring t ex i Dalsland.
Eftersom låten finns inspelad har vi ett tempo där och även en tempoangivelse från Albert Fossum. För fem-sex låtar har han angivit tempot, t ex 32 takter på x sekunder. Där finns förstås olika tempon för olika låtar. Den här låten har fått 144 och 160 (fonografen). Många misstänker att det blev lite snabbare på fonografinspelningarna så jag spelar inte riktigt så fort nu.
– EÖ14 –
En polska till, nr 11 hos EÖ. Den finns även upptecknad efter Niklas Larssons elev Albert Fossum, Dingle, och kallas då Kampens polska. Jag har inte så mycket mer information om den. Har den från noter.
– EÖ11 –
När jag hade spelat färdigt frågade de i vilka sammanhang jag spelade låtarna, om jag spelade i någon grupp och om jag jobbade med musik. Hoppas att de senare frågorna bara var av intresse, för det borde väl inte påverka bedömningen.. Jag är civilingenjör 🙂 och spelar mest själv.
Jag får börja med det positiva 🙂 De gillade livfullheten och mitt uttryck. De sa att musiken från det här området är speciell med egensinniga låtar. De tyckte att jag spelade låtarna så obehindrat och hade ett härligt uttryck i mitt spel. Det är kul att höra!
Enligt juryn så lade jag till några taktdelar ibland, framför allt i reprisvändningarna. Det kan mycket väl stämma, för det har jag haft problem med tidigare också. Men jag har ännu inte själv detaljlyssnat på inspelningarna så att jag kan säga var det var. Så ska det naturligtvis inte vara, så det ska jag öva på att inte göra. De var väldigt ödmjuka och frågade om det var min mening, men det var det ju inte. Det är inte lika avgörande om man dansar på fläck, vilket man troligen gjorde när det begav sig, men det är inte många som gör det nuförtiden till annat än slängpolskor.
Dessutom trodde juryn att fonograftempot nog var ett bra danstempo, dvs snabbare än vad jag spelade. Väldigt svårt att veta känner jag, men det är ju juryn som bedömer. I Västergötland går det oftast väldigt snabbt, och det finns ju flera källor till att det ska vara snabbt även här, men samtidigt har vi ju flera tempoangivelser som är olika, och de flesta andra som spelar denna musik har inte så högt tempo. Det är förstås i sig inget argument för lite lägre tempo men det visar hur andra har tolkat samma material.
Jag fick ett tips om att binda fler trioler för att lättare kunna spela fortare eftersom många spelmän som vi har i levande tradition gjorde så. Det är definitivt lättare att spela snabbt om man binder men jag vill inte binda överallt, utan bara ibland, som jag gör idag. När man lyssnar på Niklas Larsson varierar han stråken och hackar ofta. Binder man blir det en helt annan karaktär som jag inte alltid vill åt. Jag får helt enkelt öva tills jag klarar att hacka där jag vill hacka 🙂
Jag passade även på att nämna att Niklas Larsson varierar tempot mycket när han spelade, framför allt ökade i snabba partier. Jag har nog mer en tendens att sakta in där tyvärr. Jurysamtalet är väldigt kort (rekommenderad tid är ca 5 minuter) så det finns inte så mycket utrymme för diskussion men några få meningar hann jag säga 🙂
Här börjar det bli svårt! Svårt att veta hur jag ska göra. Jag ska göra det till mitt och till dansbart. Men, dansbart nu eller dansbart på 1800-talet? Min kompis Caroline som spelar dalslandslåtar av ungefär samma karaktär berättade att hon drog ner tempot när hon spelade dem till dans, för att passa dagens dansare. De flesta spelmän har nog strävat efter att få musiken dansbar i den tid de verkade. Därmed inte sagt att det är dansarna som ska styra hur symbiosen blir utan det bör vara en samverkan mellan spelmän och dansare.
Jag är inte ute efter att kopiera fonografinspelningen utan mitt mål är att göra låtarna så ”bra” som möjligt och för min del innebär det förstås även att de ska vara dansbara och helst även att de ska väcka danslust. Jag ska inte lägga till taktdelar där det inte ska vara men tempot är en svårare fråga som kräver mer funderingar. Dels vilket grundtempo som är lämpligt till dans och dels vilka tempovariationer som är lämpliga inom en låt.
Tack till juryn för det jobb ni lägger ner på alla oss uppspelande!
Senare: Nu har jag lyssnat lite mer på inspelningen av uppspelningen och tror att jag hamnade i baktakt på andrarepriserna i valsen och så håller jag definitivt med juryn om att jag är för seg i vissa reprisvändningar i stärkestadspolskan, så att man måste vänta in nästa takt en stund. Bra att veta, så får jag försöka fixa till det.
De två sista låtarna jag spelade på konserten var ett set med EÖ11+EÖ10. Här kommer en film med dem:
Fossum hade, som jag skrev i förra inlägget, angivit tempi för sina fem polskor. Det är troligen omöjligt att veta om detta är Jömmens tempi, Fossums egna tempi eller om t ex Niklas Larsson har varit inblandad i låtutlärningen mellan Jömmen och Fossum. Men ändå är det förstås oerhört kul att ha fått en så här bra angivelse!
| Stärkestadspolskan (EÖ14) | 32 takter på 40 sekunder | 144 slag/minut |
| Jömmens polska (EÖ6) | 28 takter på 30 sekunder | 168 slag/minut |
| Tobakspolskan (EÖ27) | 32 takter på 37 sekunder | 156 slag/minut |
| Kampens polska (EÖ11) | 24 takter på 37 sekunder | 116 slag/minut |
| Elfvornas polska (EÖ17) | 32 takter på 40 sekunder | 144 slag/minut |
Stärkestadsposkan är angiven som långsammare än fonografinspelningen med Niklas Larsson som ligger på ca 160 slag/minut.
Tempot varierar alltså beroende på vilken låt som spelas! Kampens polska är av annan karaktär än de övriga och går i moll. Kanske en anledning att spela långsammare? Stärkestadspolskan och Elfvornas polska går lika fort, Tobakspolskan är lite snabbare men snabbast är Jömmens polska.
Konserten i Grebbestad blev rolig och lyckad! Svarteborg var bra representerat 🙂 Emma Johansson spelade en polska efter Niklas Larsson, Mia Gunberg Ådin sjöng en låt efter August i Törve, vi alla sjöng lålingen efter Albert Fossum och jag spelade EÖ11 och fonografvalsen.
Jag vill tacka alla som medverkade på konserten och som sprider glädje och inspiration och inte minst Ebba som gjorde det hela möjligt!
Ebba, Emma, Mia, jag, Agnes, Pernilla, Malin. Foto Göte Klingvall
Vi fick fina recensioner i Bohusläningen! Ett klipp från lördagens tidning:
På måndagens kultursidor fanns en längre artikel och där stod:
Det finns en sagosamling som heter Sju starka kvinnor. Kanske var det de som stod på Lundenscenen när Grebbestad folkmusikfestival inleddes? I alla fall fanns där sju kvinnor. I alla fall utstrålade de styrka, säkerhet och glädje. Tänk vad vi har i Bohuslän!
Den nordbohuslänska folkmusikfestivalen vill sätta traditionen kring Nordsjön i fokus och Ebba Jacobsson, ordförande i föreningen Grebbestad folkmusikfestival och själv folkmusiksångerska, förklarade varför: Det finns så mycket bra folklig musik i området och traditionerna har mycket gemensamt. Bohuslän och norska Östfold är av samma familj. Lika är de också i ödet att ha hamnat i skuggan av andra landsdelar: Dalarna i Sverige och Telemark i Norge.
Grebbestadfestivalen riktar om ljuset. De sju kvinnorna på öppningsscenen är lysande bevis för att det behövs. ”De spelar så bra” sa Ebba Jacobsson om de spelmän hon bjudit in. Sedan bevisade de det, en efter en med valser, polskor, mazurkor och känslofulla visor, efter spelmän i nästan hela Bohuslän.
De hade roligt också och lovade att komma tillbaka tillsammans. Så var ni inte i Grebbestad i fredags: håll ögon och öron öppna.
Pernilla och Malin har en duo som de kallar Fru Salt, och på deras blogg finns ett par filmklipp från konserten!
I fredags hade jag spelstuga med bohuslän-tema på Folkmusikkaféet på Allégården i Göteborg. Det kom åtta spelande och två lyssnande – superkul och lagom många 🙂
Vi spelade först fonografvalsen och inledde med att de fick höra inspelningen med Niklas Larsson. De gillade låten mycket men den var ganska svår att lära sig eftersom den inte är så melodisk.
När det bara var en kvart kvar gick vi på polskan, EÖ11. Jag tänkte först bytt till en enklare låt men de ville lära sig polskan 🙂 Det gick rätt bra det med och de verkade gilla även den här låten, det var roligt.
Det var första gången jag lärde ut dessa låtar i en grupp. Det är dels kul att sprida dem och dels bra för mig själv att få tänka till hur jag spelar.
Isa Milling skrev till mig och erbjöd att ordna en liten dansträff där jag kunde träffa henne och hennes danspartner Håkan Sönnermo för att prata bohuslänska danser. Så fantastiskt!
Vi sågs en söndageftermiddag i Gillestugan på Skansberget i Uddevalla och jag spelade och de dansade.
Vi kom in på lite olika danser, allt från lybeckare till springlek från västerdalarna men fokus låg ändå på polska från norra Bohuslän och Dalsland.
Niklas Larssons favoritschottis fungerade jättebra att dansa till liksom trippvalserna.
Polskorna var intressanta, för när jag spelade Kåde Kari (EÖ21) tyckte de att det passade bra att dansa polska från Lommeland i allra nordligaste Bohuslän, bara jag spelade tillräckligt snabbt. Men däremot när jag spelade Kampens polska, EÖ11, tyckte de att fläckpolska från Högsäter i Dalsland passade bättre och ville att jag skulle spela supersnabbt 🙂
De visade intressanta häften som jag inser att jag behöver införskaffa. Har mailat en beställning till Folkdansringen och hoppas att de har dem till försäljning!
De polskedanser som finns beskrivna i den senare är:
De två översta är de som ligger närmast Svarteborg rent geografiskt. Fläckpolskan är upptecknad av Ingvar Norman efter Herman Ottosson, Högsäter och en handskriven tempoangivelse är att en fjärdedel är 170 (om jag inte läser fel). En annan spännande detalj är att det inte är en triolpolska som alla Larssons polskor är. Enligt Håkan så var det väldigt få som spelade denna låt så jag får naturligtvis lära mig den och att spela den i supersnabbt tempo så att jag kan spela den nästa gång vi ses och dansar!
Mina föräldrar kom förbi efter ett tag och Håkans fru var också med och de filmande och fotade lite så det finns bevarat men jag vill inte lägga ut filmerna här på bloggen.
Stort tack till Isa och Håkan som delade med sig av sin kunskap!
Detta år fortsatte larssonbitarprojektet med ytterligare en zornmärkesuppspelning. Denna gång i Borås med juryn Christina Frohm, Pers Nils Johansson, Krister Malm och Jan Burman.
Delar av juryn spelar på stämman
Jag återger vad jag berättade under uppspelningen. Inte ordagrant men ganska noga 🙂 Förhoppningsvis får jag okej från Svenskt Visarkiv på att lägga upp låtarna här också 🙂
Jag ska spela tre låtar från Svarteborg i Bohuslän, som är mina hemtrakter.
Den första låten är en vals som heter Islandsvalsen, som jag har lärt mig av min pappa, som också spelar fiol. Han har lärt sig den av en spelman i Svarteborg som hette August Andersson och kallades August i Tôrve, född 1895. Namnet Islandsvalsen har någon koppling till gården Island eller sjön Islandssjön, men jag vet inte vilken. Det är en trippvals.
{Islandsvalsen}
Sedan spelade jag en vals till som är efter August i Tôrves läromästare Niklas Larsson, som var en av de första riksspelmännen i Bohuslän och som var med på Skansen 1910. Valsen har jag från en fonografinspelning från 1916 som spelades in på en spelmanstävling här i Västergötland. Då hade Niklas Larsson kommit igång att spela igen efter att ha haft ett uppehåll på typ tio år när durspelet kom och blev populärt och konkurrerade ut honom så då slutade han att spela till dans. Men som tur var blev det lite folkmusikuppsving igen så han började spela igen. Han åkte runt och fick lite priser och bra betyg, som man kan läsa om.
Jag känner inte till något namn på låten — de säger ”gammal vals från Bohuslän” på inspelningen. Jag vet inget mer om den och inte heller någon annan som spelar den.
Det finns två fonografvalser men den andra har ett namn. Den här är lite mer konstig och mindre rättfram och mer annorlunda, och det är roligt.
{Fonografvalsen}
Niklas Larsson spelade också polskor, och finns upptecknad av både Einar Övergaard och Nils Andersson och det är väldigt roligt. Han är den enda bohuslänspelmannen som finns hos dem båda. Han finns även inspelad och i alla fall en låt har överlapp mellan alla tre. Och det är kul när man ska fundera på hur de tecknade ner hans spel till exempel.
Jag tänkte spela nummer 11 i Övergaardsboken. Den har han lärt ut till sin elev Albert Fossum och efter honom finns den i Svenska Låtar under namnet Kampens polska. I Svenska Låtar är det inte lika många takter i varje repris som hos Övergaard, och Fossum tog också repris på repriserna vilket inte står i Övergaardsboken. En av få mollpolskor efter Niklas Larsson.
{EÖ11}
Jag fick bronsmärke ”för stilfullt spel av bohuslåtar”! Juryn hade också bra kommentarer på mitt spel, dels vad som var bra och dels vad jag kan jobba vidare med. Jag fick mestadels kommentarer av musikalisk karaktär relaterade till dans och traditionellt spel. Mest förbättringspotential har polskan där jag ska försöka luska ut hur man dansade till. Arbetet fortsätter med ny inspiration! 🙂
I fredags var det en fantastiskt bra konsert på Folkmusikkaféet Allégården — Anno 2010 med Roger Tallroth som vikarierade för Daniel Sandén-Warg/Sophia Stinnerbom.
Lite extra kul tyckte jag att det var när de spelade en polska efter Niklas Larsson 🙂 De körde kombinationen av EÖ10 (andra reprisen) och EÖ11 (första reprisen) som de även gör på Groupa-skivan Fjalar.
Leif Stinnerbom och Mats Edén bodde i Göteborg på sjuttiotalet, berättade de, och ville hitta lite lokala låtar när de hade gjort en Groupa-turné på en båt som åkte längs västkusten. Leif sa att de hade förstått att polskorna efter Niklas Larsson var ganska lika värmlandspolskorna i hur de hade spelats, och att de går i en rasande fart och att de mången gång vållat blods-nånting (jag hörde inte riktigt vad han sa..)
Jag känner inte till varifrån den beskrivningen kommer, är det någon av er som vet?
De spelade låten väldigt fort på konserten. De spelade med en kort etta och mycket medljudande strängar på sina resonanssträngade fioler. Det lät riktigt gött! 🙂
Jag hittade en inspelning på YouTube där de spelar den till ett fullt dansgolv i stora salen på Linköpings folkmusikfestival 🙂 Där spelar de lite långsammare och det är verkligen dansant.
I lördags var det spelmansstämma i Uddevalla. Det var premiär för stämman, som hölls i Regementsparken. Vädret var underbart sommarvarmt och det var mycket folk där, både besökare och många som buskspelade i små gäng. Fikaservering och mycket trevligt folk. På en scen hölls uppspelningar med olika grupper.
Jag hade äran att bli tillfrågad om att spela några låtar solo på scenen — så kul! Jag spelade först en vals efter pappa/August i Tôrve och sedan Kalsongevalsen. Därefter klämde jag in en särnalåt – Rosénpolskan, en polska efter Spaken som är rekonstruerad av Anders Rosén. Sedan spelade jag två övergaardspolskor efter Niklas Larsson – EÖ27 (tobakspolskan) och EÖ11.
