Beskrivning av musik och dans kring 1840

Axel Emanuel Holmbergs bok Bohusläns historia och beskrifning gavs ut i tre delar 1842-1845. Varbergs bibliotek kunde snabbt fixa fram den och jag tar mig friheten att citera ett längre stycke ur boken. Eftersom den är ungefär 150 år gammal kanske det mesta av upphovsrätt har försvunnit?

Jag har skrivit av texten, så det är troligt att några felstavningar finns kvar, eftersom jag inte har så bra koll på artonhundratalets skriftspråk.

Njut av den vackra texten!

Med sin liflighet äger Norr-Bohuslänningen en medfödd lust och fallenhet för musik, hvilka icke så tydligt framstå hos folket söderut, som derföre gerna ser ”Håttespelmän” vid sina gillen. På sina sjöresor medför gerna Håtten sin fiol, och om han just icke är någon Ole Bull, så utmärker han sig likväl för sitt lifliga föredrag och sin nitälskan för konsten. Hans musik är ett uttryck af hans eget lynne, glad och lefvande. Föröfrigt har hvarje socken i länet sina ständiga barder. Det musikaliska instrument, som här allmännast nyttjas, är Fiol, af Håtten kallad Fela (af det gamla Fiddla), och om han är god, Bålfela. Klarinett höres mera sällan.

För sång deremot tyckes folket i allmänhet icke äga någon lust. Utom i skogarne af vallhjonen, och på stranden av fiskare, som draga vad, höres sällan någon sång ute. Emedan orgelverk endast finnas i städerna och i ett par landskyrkor, men uti de andra ersättas av bondklockare, som låter höra alla stämmor utom vox humana och, aldrig examinerade, extemporera melodierna till varje vers, kan kyrkosångens beskaffenhet lätt inses. 
Dans deremot älskar Bohuslänningen med passion, och rör sig deruti i allmänhet med ledighet och behag. Sjelfva ålderdomen tvekar icke att i svängande lust påminna sig gladare år, och hinner sällan så långt i stadga, att den fördömer ungdomens glädje, sedan den sjelf vuxit ifrån densamma.
De mest omtyckta dansar äro: Vals, Polska, Galopade, eller, såsom den ock kallas: Skottsk- eller Hoppservals. Polskan, liknande Jössehäradspolskan i Vermland, dansas på ett för Bohuslänningen eget sätt, utstyrd med hvarjehanda luftsprång, vridningar och stampningar med mera, samt går i Håttebygden med en rasande fart, som mer än en gång vållat blodstörtning och döden, men är, det oaktadt, behagfull och skön att åse, såsom det omisskänneligaste uttryck af det raska folkets vighet och lefnadslust. En sannskyldig virtuos tillhör det att under dansen, stödd på sin skönas armar, kasta båda fötterna i taket.
På några ställen i södra skärgården har den löjliga Menuetten bibehållit sin rang af högtidsdans; karlarne hafva derunder hattarne på. Galopaden hörer företrädesvis till skogsbygden. Engelskan eller Tremänningen dansas gerna af de sjöfarande. Men Bohuslänningen äger också en egen nationaldans, Fiskardansen, hvilkens namn angifver stranden och skärgården såsom dess hembygd. Med undantag af ”Väfva Vadmal”, är denna den enda dans, som föreställer en yttre handling. Den afbildar dörjning på is, och utföres af tre personer, av vilka en (fiskaren) figurerar emot de båda andra (fiskköparne). Den figurerandes krumsprång och gester skola föreställa huru han hugger hål i isen, agnar kroken, rycker på dörjen och drar upp fisken, under det han slår armarne och klagar öfver köld med mera, samt spörjer den, emot hvilken han figurerar, hvad sorts fisk han åstundar. Då denne besvarat frågan, erhåller han af den dansande en kindpust eller en så kallad ”munfisk”; kan han då afvärja slaget och istället traktera den förmente fiskaren med ett sådant, så måste denna försöka sin lycka emot den tredje i leken. Träffar åter slaget, måste den, som erhållit det, fram att figurera på samma sätt. Denna dans, hvilken då den utföras af öfvade personer, är löjlig att påse, föranleder ofta ledsamma uppträden, emedan ”fiskarne” icke sällan äro så dugtiga, att näsa och mun springa i blod, och ett allmänt slagsmål blir ofta sista turen i fiskardansen.
På kustlandet brukas en annan dans, Sexlingen, hvilken troligen äfven är egendomlig för Bohuslän. Den utföres av tre par, hvilka korsvis löpa om hvarandra på ett sätt, som lättare låter sig ses än beskrifvas. Dansen går i början sakta, men sedan med en stormande hastighet. Musiken dertill är en sammansättning af menuett och polska.
Bohuslän torde ock numera vara den enda provins i riket, der Hallingen dansas. Denna solodans, hvilken egentligen lär förskrifva sig från Hallingdalen i Norge, utföres af en karl och fordrar mycken styrka och vighet; till densamma hörer att dansa på händerna, kasta hjul, samt att, sittande på ena hälen, med det andra benet framsträckt, hastigt och efter takt omskifta ben, hvilket är det svåraste partiet i hela dansen. Den dansas likväl sällan.
Ringdansar finnas i allmänhet af flera slag, utan att dock egentligen höra till danslekar. De tillgå i allmänhet så, att sällskapet dansar i en stor ring och inom denna dansa flera par. Reglorna för dessa pars bildande äro omvexlande. Under dansen afsjunges ett slags polska. Orden och melodierne äro flerahanda.
De förr af allmogen så älskade Lekar, af hvilka vi till de flesta kunna söka en historisk anledning, hafva på sednare tiden blifvit alldeles aflagda. Endast vid ståndspersonernas julnöjen träffa vi dessa gamla, roliga bekanta; men ingen af dem är nog märklig, för att här kunna beskrifvas.

Meningen ”Emedan orgelverk endast finnas i städerna och i ett par landskyrkor, men uti de andra ersättas av bondklockare, som låter höra alla stämmor utom vox humana och, aldrig examinerade, extemporera melodierna till varje vers, kan kyrkosångens beskaffenhet lätt inses. ” var lite svårtolkad, så om någon förstår vad ”examinerade, extemporera” betyder så är jag tacksam för förklaring 😉

Om dansen i Bullaren förr

Jag fick en text om dans från Gunnar Wockatz som troligen är en notering ur ett papper från DAG, Dialekt-, ortsnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg. Så här lyder den:

Bullarens härad, Naverstads socken. Sagesmännen födda 1864, 1800 resp 1843!

När de dansade så dansade de  ”Tyska polka”, polkett, masurka, vals. Halling har de dansat förr, då satt de och höll benen raka. Springdansen gick ur rum och i rum, det gick så det sved. Ibland stannade två och då slog han klackarna i taket.

De dansade springdans här förr, då tog paret ihop och sprang några steg utåt golvet, så hjulade de runt ett slag, och så slog kavaljeren klackarna i taket, eller också slog han bara i med handen. När de dansar halling sitter de på golvet och tar steg med benen.

På bröllop förr dansade de  springdansen, vals och ”millevitten”. Men millevitten dansade de före min tid, så jag vet inte hur de gjorde, jag såg en gammal käring som skulle visa den, hon sprang och hoppa på golvet. Vid ”springedans”, de kalla, sprang de runt hela huset. Så dansa de halling, så skulle de spänna i taket, och den som spände högst var fräckast (styvast).

De räknade upp ett helt gäng danser – tyskpolka, polkett, mazurka, vals, halling, springdans och millevitten. Spännande! Vore kul att hitta den exakta källan. Jag kollar med DAG 🙂

Dans!

Den viktigaste inputen som jag fick från zornjuryn på uppspelningen i år var att försöka ta reda på hur man dansade framför allt till polskorna. Jag känner till väldigt lite om dansen och har tänkt att det är svårt att klura på så jag har prioriterat ner det. Men nu fick jag ny inspiration!

Det jag vet just nu är följande:

  • Einar Övergaard skriver att man dansade jössehärspolska men inte så tydligt vad det innebar
  • August i Tôrve har berättat att man dansade halling
  • Trippvals dansades och det är bevarat hur man gjorde
  • Man kunde inte dansa polska på 1940-talet i Dingle när Niklas spelade polskor, utan då lyssnade publiken bara
  • August och Niklas spelade mycket till dans, men mest polketter, shottisar och valser
  • Johan Lund har berättat lite om hur det gick till på balerna, som jag skriver om här.
  • Bjarne Lantz har berättat att han sett fläckpolska dansas i tradition i Sörbygden
  • I södra Västergötland dansade man polska på fläck och spelade polskorna snabbt. (Jag har en DVD om fläckpolskor som jag ska skriva om vid tillfälle.)
  • Det finns uppteckningar från närliggande områden – åtminstone från Lommeland, Skaftö och Orust

Svenskt Visarkiv jobbar också med dans så jag har mailat dem för att få veta vad de har kring dans i Bohuslän och Dalsland. Jag har också mailat DAG, Dialekt- och ortnamnsarkivet i Göteborg, Bohusläns spelmansförbund, Folkdansringen Bohuslän och Uddevalla och Munkedals folkdansgillen för att se vad de har för information om dans. Och så gjorde jag ett inlägg på Facebook.

En liten början!

Lite om Einar Övergaards uppteckningar och Märta Ramstens efterforskningar

Einar Övergaard var hos Niklas Larsson sommaren 1901 och tecknade upp 22 polskor, en halling, en marsch och tio visor. Märta Ramsten vid Svenskt visarkiv gav ut Övergaards samlade uppteckningar med kommentarer i boken Einar Övergaards folkmusiksamling 1982. Här finns mycket intressant att läsa, denna bok rekommenderas för alla som är intresserade av folkmusik från västsverige med omnejd.

Om Niklas skrev Övergaard inte mycket, men Ramsten har forskat vidare och hittat i kyrkböckerna att han hette Nikolaus Larsson, född 29 december 1857. Han var gift med Augusta Mathilda Johansdotter, Tilda kallad, och de fick fem barn.

Ramsten återger vad folkminnesuptecknaren David Arill publicerat uppsatsen Bondespelemän i norra Bohuslän (1918). Jag tar mig friheten att också citera några rader härur. Detta citat är vanligt när man hör berättas om Niklas:

Det är en liten pigg gubbe, kvick som en vessla, alltid glad och livlig. Fastän han bor långt från alla ära och redlighet upp i skogsbygden och har en bra bit till riktig väg, går han ofta med sin fiollåda i handen ner till gårdarna och spelar natten lång på kalaserna. Han tröttnar inte. ”Dä går utå se sjol å späll”, säger han, och så stampar han takten till sina gamla polskor.

Arill beskriver vidare att när dragspelet gjorde intåg och dansgillena minskade spelade inte Niklas under en tioårsperiod. Men när spelmanstävlingarna kom igång blev han övertalad att spela igen, och var med 1909 i Ljungskile. Därefter var han med i många tävligar och fick oftast bra placeringar. Han var även med på Riksspelmansstämman i Stockholm 1910, som hade hundraårsjubiléum i somras.

Niklas hade lärt många av låtarna från Anders Eriksson, kallad Gömmen, skriver Arill. Han var född 1812 och var elev till Bryngel på Stärken, som dog på 1840-talet. (Mera info här) Ramsten skriver också att det finns fyra låtar inspelade på fonografcylindrar av Yngve Laurell, men i dagsläget känner vi till fem inspelningar.

Övergaard skriver att Niklas jämte Garnbindarn Gustaf Johannesson, ursprungligen från Töftedal i Dalsland men boende i Svarteborg, ”voro ganska goda förmågor och kunde utföra någotsånär tillfredsställande de mera svårspelta fiollåtarna”.

Uppteckningarna innehåller förslag, drillar, bindningar, vissa dubbelgrepp och ibland medljudande strängar. Det står till exempel inget om A-bas vilket jag tror att Övergaard tyckte var underförstått. Det står heller inget om pizzicato, vilket det ibland gör i Svenska Låtar. Invid låtarna finns ofta referenser till Svenska Låtar, vilket förstås lockar till jämförelse av uppteckningarna. Men det får jag skriva om en annan gång, och troligen låt för låt 🙂

Av de tio visorna är fem så kallade lyriska kärleksvisor, två lokala vispolskor och en känd i hela landet (”Sätt du glaset för din mun”). Visorna är bland annat efter Hans Andersson, lantbrukare i Grinås, Svarteborg, tillika August i Tôrves far, och efter fadern Lars Christiansson (född 1824 i Skredsvik) och efter Gömmen.