Axel Emanuel Holmbergs bok Bohusläns historia och beskrifning gavs ut i tre delar 1842-1845. Varbergs bibliotek kunde snabbt fixa fram den och jag tar mig friheten att citera ett längre stycke ur boken. Eftersom den är ungefär 150 år gammal kanske det mesta av upphovsrätt har försvunnit?
Jag har skrivit av texten, så det är troligt att några felstavningar finns kvar, eftersom jag inte har så bra koll på artonhundratalets skriftspråk.
Njut av den vackra texten!
Med sin liflighet äger Norr-Bohuslänningen en medfödd lust och fallenhet för musik, hvilka icke så tydligt framstå hos folket söderut, som derföre gerna ser ”Håttespelmän” vid sina gillen. På sina sjöresor medför gerna Håtten sin fiol, och om han just icke är någon Ole Bull, så utmärker han sig likväl för sitt lifliga föredrag och sin nitälskan för konsten. Hans musik är ett uttryck af hans eget lynne, glad och lefvande. Föröfrigt har hvarje socken i länet sina ständiga barder. Det musikaliska instrument, som här allmännast nyttjas, är Fiol, af Håtten kallad Fela (af det gamla Fiddla), och om han är god, Bålfela. Klarinett höres mera sällan.
För sång deremot tyckes folket i allmänhet icke äga någon lust. Utom i skogarne af vallhjonen, och på stranden av fiskare, som draga vad, höres sällan någon sång ute. Emedan orgelverk endast finnas i städerna och i ett par landskyrkor, men uti de andra ersättas av bondklockare, som låter höra alla stämmor utom vox humana och, aldrig examinerade, extemporera melodierna till varje vers, kan kyrkosångens beskaffenhet lätt inses.
Dans deremot älskar Bohuslänningen med passion, och rör sig deruti i allmänhet med ledighet och behag. Sjelfva ålderdomen tvekar icke att i svängande lust påminna sig gladare år, och hinner sällan så långt i stadga, att den fördömer ungdomens glädje, sedan den sjelf vuxit ifrån densamma.
De mest omtyckta dansar äro: Vals, Polska, Galopade, eller, såsom den ock kallas: Skottsk- eller Hoppservals. Polskan, liknande Jössehäradspolskan i Vermland, dansas på ett för Bohuslänningen eget sätt, utstyrd med hvarjehanda luftsprång, vridningar och stampningar med mera, samt går i Håttebygden med en rasande fart, som mer än en gång vållat blodstörtning och döden, men är, det oaktadt, behagfull och skön att åse, såsom det omisskänneligaste uttryck af det raska folkets vighet och lefnadslust. En sannskyldig virtuos tillhör det att under dansen, stödd på sin skönas armar, kasta båda fötterna i taket.
På några ställen i södra skärgården har den löjliga Menuetten bibehållit sin rang af högtidsdans; karlarne hafva derunder hattarne på. Galopaden hörer företrädesvis till skogsbygden. Engelskan eller Tremänningen dansas gerna af de sjöfarande. Men Bohuslänningen äger också en egen nationaldans, Fiskardansen, hvilkens namn angifver stranden och skärgården såsom dess hembygd. Med undantag af ”Väfva Vadmal”, är denna den enda dans, som föreställer en yttre handling. Den afbildar dörjning på is, och utföres af tre personer, av vilka en (fiskaren) figurerar emot de båda andra (fiskköparne). Den figurerandes krumsprång och gester skola föreställa huru han hugger hål i isen, agnar kroken, rycker på dörjen och drar upp fisken, under det han slår armarne och klagar öfver köld med mera, samt spörjer den, emot hvilken han figurerar, hvad sorts fisk han åstundar. Då denne besvarat frågan, erhåller han af den dansande en kindpust eller en så kallad ”munfisk”; kan han då afvärja slaget och istället traktera den förmente fiskaren med ett sådant, så måste denna försöka sin lycka emot den tredje i leken. Träffar åter slaget, måste den, som erhållit det, fram att figurera på samma sätt. Denna dans, hvilken då den utföras af öfvade personer, är löjlig att påse, föranleder ofta ledsamma uppträden, emedan ”fiskarne” icke sällan äro så dugtiga, att näsa och mun springa i blod, och ett allmänt slagsmål blir ofta sista turen i fiskardansen.
På kustlandet brukas en annan dans, Sexlingen, hvilken troligen äfven är egendomlig för Bohuslän. Den utföres av tre par, hvilka korsvis löpa om hvarandra på ett sätt, som lättare låter sig ses än beskrifvas. Dansen går i början sakta, men sedan med en stormande hastighet. Musiken dertill är en sammansättning af menuett och polska.
Bohuslän torde ock numera vara den enda provins i riket, der Hallingen dansas. Denna solodans, hvilken egentligen lär förskrifva sig från Hallingdalen i Norge, utföres af en karl och fordrar mycken styrka och vighet; till densamma hörer att dansa på händerna, kasta hjul, samt att, sittande på ena hälen, med det andra benet framsträckt, hastigt och efter takt omskifta ben, hvilket är det svåraste partiet i hela dansen. Den dansas likväl sällan.
Ringdansar finnas i allmänhet af flera slag, utan att dock egentligen höra till danslekar. De tillgå i allmänhet så, att sällskapet dansar i en stor ring och inom denna dansa flera par. Reglorna för dessa pars bildande äro omvexlande. Under dansen afsjunges ett slags polska. Orden och melodierne äro flerahanda.
De förr af allmogen så älskade Lekar, af hvilka vi till de flesta kunna söka en historisk anledning, hafva på sednare tiden blifvit alldeles aflagda. Endast vid ståndspersonernas julnöjen träffa vi dessa gamla, roliga bekanta; men ingen af dem är nog märklig, för att här kunna beskrifvas.
Meningen ”Emedan orgelverk endast finnas i städerna och i ett par landskyrkor, men uti de andra ersättas av bondklockare, som låter höra alla stämmor utom vox humana och, aldrig examinerade, extemporera melodierna till varje vers, kan kyrkosångens beskaffenhet lätt inses. ” var lite svårtolkad, så om någon förstår vad ”examinerade, extemporera” betyder så är jag tacksam för förklaring 😉
